En hälsning från kyrkoherden

Kanske har du liksom jag under den här märkliga våren fått frågor om pandemin kanske är Guds straff, eller naturens sätt att reagera på människans miljöförstöring och skövling ”nature hits back”, eller om det är en läxa som Gud vill att vi ska lära oss något av? Kanske har du själv funderat i vilket meningsmönster allt detta sker och undrat över hur det kommer att bli i framtiden?

Vårt kristna hopp är inte av strutskaraktär, som låtsas att det inte finns lidande och död. Vårt hopp är ett realistiskt hopp som känner till all världens ve och mödor, och i allt detta vågar lita på att Gud kämpar med oss. Det kallas för korsets teologi. Detta knasiga att vi bär ett avrättningsredskap runt halsen, som ett segertecken, som en symbol för en Gud som inte blundar utan som älskar och kämpar. Just i det svåra, med avstamp ifrån botten, springer det nya och kraftfyllda fram, som en maskros genom asfalten.

Nu har vi levt med Covid-19 ett tag och börjar lära oss lite förhållningssätt. Samtidigt ger det oss en tankeställare. Plötsligt kan invånarna i Beijing se sin stad utan smog och det rinner klart vatten till och med i Ganges. Allt är dubbelt och både och, som korset.

Jag tror inte på en Gud som sänder virus som straff helt urskillningslöst. Virus är en del i de risker som finns i Skapelsen, precis som jordbävningar och översvämningar. Jag tror inte heller på en Gud som använder plåga som metod att lära sig en läxa. Jesus vände ju på perspektiven och lät dem han mötte själva hitta svaret, som en barnmorska hjälper en kvinna att föda.

Jag tror på en Gud som aldrig ger upp och som är med och hittar möjligheter också när det ser omöjligt ut. Kanske lär vi oss något? Kanske förändras vi och vår värld? Det beror på oss. Om vi vill och vågar. Varje dag erbjuds vi att växa som människa och varje dag har vi ett val. Också att inte välja är som bekant ett val.

Att välja att hoppas, fastän det inte känns så, är att ställa sig redo inför Gud själv. ”Inte som jag vill utan såsom Du vill”. Att välja hoppet är att göra sina sinnen till sökmotorer för det möjliga. Det är att ta emot Guds rike som ett barn, öppen, förväntansfull, pirrig och glad. Vi kan leva så, om vi vill och vågar. Och om vi tränar på det. Det är lätt att träna på att misströsta, klaga, peka finger. Att hoppas genom att träna sig i det goda är något annat.

Kristin Elf
Kyrkoherde i Tierps pastorat

Klicka dig vidare nedan för att läsa mer om höstens verksamheter med café och gemenskap, barn- och ungdomsaktiviteter och gudstjänstliv.