"Ord att leva"

Ord att leva för oktober 2026

”En invandrare får du inte kränka eller förtrycka: ni var ju själva invandrare i Egypten.” (2 Mos 22:21) Månadens ord att leva är hämtat från Andra Moseboken, som skildrar israeliternas alltmer desperata situation i Egypten. De plågas och hålls i slavarbete, och deras rop på hjälp når himlen och Guds hjärta. Gud ingriper genom att utse Mose till sin budbärare. Efter folkets befrielse följer en ceremoni där Förbundet mellan Gud och hela Israels folk upprättas. Dokumentet som återspeglar denna relation är den så kallade Förbundsboken1 som accepterades av hela Israels folk.2 Texten som sammanfattar tio Guds bud är den bäst kända, men den innehåller också andra föreskrifter och lagar av olika typ vilka alla är länkade till denna extraordinära befrielsehandling. Månadens ord att leva är hämtat ur just denna uppsättning föreskrifter för vårt liv och handlande. ”En invandrare får du inte kränka eller förtrycka: ni var ju själva invandrare i Egypten.” Främlingen hör till de grupper som åtnjuter ett särskilt beskydd av Gud, eftersom de räknas till de mest utsatta i samhället vid sidan av fattiga, faderlösa och änkor. Grundbulten i denna lag vädjar framför allt till minnet av det egna förflutna i den egyptiska fångenskapen. Gamla testamentet återkommer ständigt till denna mäktiga befrielsehandling som en evig påminnelse för varje ny generation. I en kommentar till Första Moseboken (eller snarare Andra Moseboken) påpekar Origenes träffande att den som utsätter en främling för förtryck i praktiken visar att han ännu inte har lämnat Egypten.3 Det här budet vädjar till vår förmåga till inlevelse och empati. Att sätta sig in i en annan människas situation gör det lättare att förstå dennes behov. Även om den som själv har prövats av svårigheter kan finna det lättare att känna igen andras lidande, är den främsta förebilden i detta avseende Gud själv. ”En invandrare får du inte kränka eller förtrycka: ni var ju själva invandrare i Egypten.” Hur kan vi omsätta detta konkret? Det kan vara till hjälp att ställa oss själva ett antal rannsakande frågor. Har jag någon egen erfarenhet av att vara en främling? Har jag känt mig utstött, missförstådd eller utanför, och sedan begrunda vad jag har lärt mig av det. Hur ser vi på främlingen bredvid oss, och hur bemöter Gud oss utan förbehåll? Hur kan jag välkomna dem oreserverat, såsom Herren gör med oss? Vilka konkreta steg kan vi ta? Så skriver Chiara Lubich om detta: ”Med en Gud som inte gör skillnad mellan människor, hur kan vi låta bli att ta det universella syskonskapet till vårt hjärta? Som barn till samma Fader kan vi upptäcka att vi är syskon med varje människa vi möter. Om vi är syskon ska vi älska alla, med början hos dem som står oss närmast, utan att stanna där. Kärleken blir då en konkret handling präglad av tjänande, en vilja att möte den andre, öppna för dialog och för att dela bördor så att varje människa känner sig fullt ut accepterad i sin särart och fri att uttrycka sin innersta rikedom.”4 Detta återspeglas i berättelsen om Maryam, en ung kvinna från Pakistan: ”När jag satt på ett kafé såg jag ägaren vägra servera en kopp te till en äldre dam. Jag hade bara några enstaka slantar på mig, men kände att jag ville hjälpa till och erbjöd mig att betala för henne. Först tvekade ägaren, men log sedan och sa: ’Nej, det är inte rätt. Om du som kund är beredd att använda det lilla du har för att bry dig om henne, hur mycket mer generös borde inte jag vara som ägare? Det är lättare för mig att bjuda på teet än att ta betalt av dig.’ Det blev en stark upplevelse av hur en enkel vänlig gest kan öppna en människas hjärta.” Sammanställt av Augusto Parody Reyes och Ord att leva-teamet