S:t Eskil

Att kristna det medeltida Sverige var en lång och utdragen process. Den första missionären, den tyske biskopen Ansgar, kom till Birka redan på 800-talet. Under de kommande två-trehundra åren skickades sedan många ytterligare, med uppdrag att påminna och vidareutveckla de spirande kristna församlingarna här uppe i norr.

En av dem var Eskil, en engelsk munk, som kom till våra trakter ungefär 200 år efter Ansgar. Vi vet inte exakt när Eskil kom till Sveariket, men enligt legenden dog han i alla fall här år 1080.  
Eskil slog sig ned på den plats som idag är uppkallad efter honom – Eskilstuna. Där anlade han en kyrka, grundade Tuna stift och blev dess första biskop.

Eskil var mycket framgångsrik i sin mission. En av dem han lyckades vinna för den kristna tron var självaste sveakungen i egen hög person, Inge den äldre.  

Med kungens stöd kunde Eskil utvidga sitt stift. Söderut mot Kolmården och bosättningen vid nuvarande Nyköping. Västerut så gott som hela nuvarande Närke och österut en bra bit bortom den viktiga handels- och tingsplatsen Strigines – det vill säga nuvarande Strängnäs. 
Men hur framgångsrik Eskil än var mötte han också motstånd. Delar av folket vägrade att överge sin gamla tro och på många platser fortsatte man att hålla hedniska offerfester, så kallade blot, vart nionde år som seden bjöd.

Motståndet fick ytterligare kraft när kung Inge den äldre störtades och fördrevs av sin svåger Sven. Kung Sven, Blot-Sven som han kom att kallas för sin trohet mot den gamla tron, bedrev hårt motstånd mot kristendomen. 

När Eskil fick höra att ett stort hedniskt blot skulle hållas i Strängnäs, en viktig plats i hans stift, kunde han inte sitta still och bara passivt åse det hela.  

Han begav sig dit. Höll ett hejdundrande strafftal och förklarade livfullt och målande vilka hemska straff som väntade dem som inte genast avbröt denna avgudadyrkan.  

Precis som man kunde vänta sig blev folk provocerade och våldsam strid bröt ut. En man som hette Spåbodde kastade en sten mot Eskils huvud och en annan drämde till honom med en yxa. Eskil sårades svårt men det hindrade inte den uppretade folkmassan att ändå släpa honom till Blot-Sven för att dömas.

Kungen utdömde dödsstraff och den stackars Eskil stenades till döds.  
Till hans minne kom platsen där detta skedde att kallas Munkbacken och just där byggdes så småningom också den ursprungliga domkyrkan i Strängnäs.

Efter avrättningen fraktades Eskils döda kropp till Tuna för att begravas. På vägen dit tog sällskapet nattläger en bit utanför Strängnäs och när de morgonen därpå vaknade upptäckte de till sin förvåning att det under natten hade sprungit fram en källa ur berget ”med det friskaste vattnet”. Den källan finns kvar än idag. Den heter Sankt Eskils källa och ligger vid utfarten mot Eskilstuna.  

Dit har församlingen anlagt en pilgrimsled som börjar här vid domkyrkan och går den väg som sällskapet som bar Eskils döda kropp förmodligen gick. Läs mer om pilgrimsleden här.