Kyndelsmässodagen

Text av Magnus Eriksson

Att vänta och längta kan vara både besvärligt och behagligt, och ofta får vi öva oss i tålamod. Om vi inte vet något om det som kommer eller det vi hoppas på, då gäller det att inte ha bråttom. Ändå är det lätt att hamna i brådska!

Hur lång tid har jag på mig? Eller du hur lång tid har du? Eller vi?

Det skall gå så fort, allt som oftast. Får man för sig att gå ned i vikt så tror man att det skett en dramatisk skillnad till dan efter, när man hoppade över de där chokladbitarna, och vill man känna sig mer tränad eller starkare så är det inte många timmars träning innan man undrar om det inte ändå gjorde skillnad?

Varför har vi så bråttom?

I det ljuset kan det vara gott att ha med sig Symeon och Hanna. De hade tålamod, eller kanske snarare litade de på Gud fullt ut även, eller oavsett, hur snabbt eller långsamt de uppfattade att Gud lät dem möta och se det de längtade efter. Och det finns inte heller ett sätt eller en mall hur det skall gå till, utan det sker på nya sätt.

Ett tänt stearinljus.

Inom oss bär vi, tror jag, alla en längtan, som ibland går hand i hand med en saknad! Kanske börjar det med en förståelse att livet måste vara mer än att äta och dricka arbeta, gå i skolan och dö. Våra frågor och vår längtan talar sanning.

Vi får möta Jesus, uppenbarelsen ljus, han kommer, men inte alltid som vi tror. Det är inte heller alltid de stora undren och de omskakande upplevelserna som bara leder till tro, Utan uthållighet i tro, i bön och att hålla fast vid att Jesus är den han säger sig vara, och söka kontakt med honom. Vi hamnar helt enkelt i det vardagliga och hur och när vi kan möta Jesus där.

Gud kan ju också konsten att vänta på rätt tillfälle, och har också fingertoppskänslan, att visa oss på Jesus, när vi är öppna för att ta emot ljuset, trons ljus. Ibland steg för steg, som med små myrsteg framåt, och ibland med hela paketet på en enda gång, som ett snöskred.

Och det kan få finnas rum och plats för att även vi kan få känna friden i våra hjärtan som Symeon fick: ”Nu låter du din tjänare gå hem i frid.”

Gud kommer ofta i det oväntade, där vi inte trodde det var möjligt, i det vardagliga, i det förbisedda, med erbjudande om att vara med. När längtan efter Gud tänds, då är Gud redan där, och kallar på oss.

Denna Guds kallelse är som en uppenbarelse, ett ljus som tänds hos oss. I kyrkans gemenskap hör vi om Guds uppenbarelse i ordet, det som har gått ut, och går ut från Gud. Ordet som blev människa, Jesus Kristus.

Därför är Guds uppenbarelse inte något religiöst i allmänhet, utan knutet till Jesus. När Symeon fick se, då öppnade sig något för honom, likt en dörr på glänt, där ljuset sipprar fram genom dörrspringan, så att också hans gamla ögon börjar lysa, se det han väntat på. Uppenbarelsens ljus. Jesus bars upp till templet, vi har blivit burna fram till dopet.

I Guds välsignelse lever vi. I Guds erbjudande lever vi våra liv.

En gammaldags reservoirpenna ligger i en anteckningsbok, fylld med handskriven text.

Tankar inför helgen

Pastoratets präster, diakoner och församlingspedagog funderar över kommande söndags texter.