Lyssna

Kyrkans ansvar ta ställning för allas lika värde

I sin roll som församlingspedagog vill Jonathan Alexander bidra till att kyrkan vågar ta ställning och spelar en roll i samhället.

Jonathan Alexander i samspråk med Ebba, Sylvia och Marianne på caféet i Bredängs centrum.

Foto: Magnus Aronson

När Jonathan Alexander går genom Bredängs centrum hejar människor till höger och vänster. Han kliver in på det centrala caféet och slår sig ned hos tre äldre damer som brukar träffas där ett par gånger i veckan och fika.

– Det här är vår pärla säger Ebba och klappar Jonathan på axeln.

– Ja, vi gillar vår Jonathan, fortsätter Sylvia. Han stannar alltid och pratar och ordnar så mycket fint för oss pensionärer i området.

Tillsammans bygger vi kyrkan

De samtalar en kort stund innan Jonathan fortsätter vidare. I sin tjänst som församlingspedagog i Skärholmens fördsamling är han framförallt ansvarig för ungdomsverksamheten. Men han har även ett engagemang för andra grupper som behöver kyrkan som mötesplats. Bio, café och sångsamlingar är några exempel på aktiviter han dragit igång för äldre personer i Skärholmens församling.

– I möten och samtal mellan människor bygger vi kyrkan. Och vi gör det tillsammans, säger han. 

Uppväxt under Apartheid

Jonathan växte upp i ett Sydafrika där apartheidsystemet var normen och som icke vit passade han inte in. Uppvuxen i områden med bara ”färgade” hade han svårt att se en annan verklighet. Det var självklart att de vita bestämde, även för Jonathan. Kyrkan speglade också denna uppdelning, bortsett från de missionärer som kom till områdena där ”svarta” och ”färgade” bodde.

– Mission genom den ”vita mannen” var inget konstigt för mig. Det följde normen, berättar Jonathan.

I början av 80-talet rådde undantagstillstånd i landet och som icke-vit var det inte tillåtet att samlas på offentliga platser om man var fler än fyra personer. Då blev kyrkan en samlingsplats för diskussioner, möten och gemenskap. Där upplevde Jonathan på riktigt att vi:et är starkare än jaget och att det är tillsammans man kan åstadkomma förändring.

I Sverige fanns alternativen - och kärleken

Han lämnade ett oroligt Kapstaden 1988, två år innan Nelson Mandela frigavs och började på Sigtuna folkhögskola, där han fått stipendium att gå en två-årig utbildning till församlingsassistent. Sveriges stora engagemang för Sydafrika och mot apartheid väckte starka känslor. Dels var han inte beredd på det omfattande stödet, dels satte det igång många tankar.

– Som tonåring i Kapstaden började jag reagera, förstå att något var riktigt fel med vårt samhälle. Men det var först när jag fick perspektiv och såg något annat som jag kunde reagera på den verklighet jag själv befunnit mig i.

Efter två år i Sverige åkte han tillbaka till Sydafrika för att jobba. Kvar i Sverige var hans stora kärlek, anledningen till att han återvände fyra år senare. Sedan 1995 jobbar han för Svenska kyrkan. 

– Jag är kanske ett exempel på omvänd mission, det beror på vad man lägger in i det, säger Jonathan: Han menar att det redan i uttrycket ryms ett tänkande som vi behöver komma bort ifrån.

– För mig handlar mission om ömsesidigt utbyte, om relationer och möten, något alla kristna behöver, oavsett var vi befinner oss. Dessutom har jag varit i Sverige så länge att jag känner mig lika hemma här som i Sydafrika. Jag bidrar lika mycket tillbaka till den kontexten jag kommer ifrån, fortsätter han.  

Som kyrka tar vi ställning för allas lika värde

I sin roll som församlingspedagog vill han bidra till en kyrka, som vågar ta ställning och som spelar roll. Som utmanar oss att ta ställning för allas lika värde. Det handlar om ansvar menar Jonathan och rösten ändrar tonläge.

– Varför bär du slöja, varför tar du inte i hand? Varför uppehåller vi oss så mycket kring det? Vad spelar det för roll och hur stor roll ska det egentligen få spela? Det är inte vår roll att leka Gud. Vi har ingen rätt att döma någon annan. När vi gör det öppet behöver kyrkan sätta ned foten och säga ifrån. Som kyrka och som människor har vi ett ansvar där. Vi måste våga ställa motfrågor för att hjälpas åt att utmana våra fördomar, för vi bär på dem allihopa, avslutar Jonathan. 

Martina Croner