Etiken och det goda livet

Frågan om livets mening kan vara högst personlig. Inte minst i dagens individualiserade klimat tänker många att vad som är meningsfullt i våra liv är sånt som var och en själv värderar högst. Moralfilosofer och teologiska etiker närmar sig frågan om livets mening på ett annat sätt – de är ute efter perspektiv som är mer generella eller till och med universella. Vad är det som kännetecknar ett gott liv för människan? Vad är ett gott samhälle? Etiken erbjuder många tänkvärda svar.

Aristoteles argumenterade för att ett gott mänskligt liv handlar om att man, och då menade han bokstavligen ’man’, odlar karaktärsegenskaper som är väsentliga för mänskligheten. Framför allt ska man lära sig filosofisk kontemplation i vilken man finner sin sanna mänsklighet och i och med det en sann lycka.

I kristna traditioner tänkte sig etiker att det goda livet är ett liv i harmoni med Gud och i medmänniskans tjänst. Kristna teologer beskriver ofta självupp-
offrande kärlek såsom den högsta dygden. Först när man inte söker det goda för egen del blir ens liv meningsfullt. Lev Tolstoj, den sannolikt mest kände kristne moralisten, gestaltar denna föreställning i sin novell Fader Sergy.

Immanuel Kant såg det goda livet som ett liv där människan respekterar sin egen och alla andras värdighet – vårdar den moraliska lagen i sin själ. Som bekant jämförde Kant denna lags storhet med ”den stjärnbeströdda himlen över oss”. Marx förstod det goda livet som ett liv där människan inte längre är främmande för sig själv och andra. Det var också centralt för Marx att skapande, det vill säga meningsfullt arbete, gör människans liv meningsfullt. Existentialismen utmanar alla dessa föreställningar. Att vara modig nog för att inte tro att meningen finns att upptäcka, utan att den skapas i våra radikalt fria val är människans frihet.

Hur ska vi tänka? Vem har rätt och vad ska vi göra av alla dessa var för sig rimliga men olika sätt att förstå det goda livet? Borde vi kanske dra slutsatsen att det som medför mest njutning för en själv, utan att andra skadas, är bra nog kandidat för det goda livet? Så tänker i alla fall utilitaristiska etiker.

Det är här som rättvisan, etikens grundkategori, gör entré. Många visioner av det goda livet är rimliga, men vissa är oacceptabla. Den demokratiska pluralismen inkluderar en mångfald i frågan om det goda livet. Pluralismen uppmanar till medborgartolerans samtidigt som den ställer kravet på att våra olika visioner av det goda livet inte bör hindra en rättvis samexistens.

Elena Namli, professor i teologisk etik, Uppsala universitet