Vi får än en gång höra berättelsen om den första julen. Budskapet om glädje och fred; om Guds närvaro; och den utmanande tanken att Gud, världsalltets ursprung och kraft, låter sig bli det lilla nyfödda barnet – helt utan makt.
Julberättelsens gestalter bär på mycket av det djupt mänskliga; hopp, mod, smärta, glädje, rädsla, förundran. Vi möter dem här vid Jesusbarnets krubba.
Maria som gick in med sitt eget liv och sin egen kropp som insats, hon som riskerade sitt anseende och sin framtid. Nu har hon precis gjort den tunga resan till Betlehem och hon har fött sin son.
Josef som har lämnat tveksamheten bakom sig och axlat ansvaret att följa Maria och barnet genom livet. Även om framtiden är oviss och folk tittar snett på deras familj. Änglarna som fick komma med glädjebudet och lovsången. Herdarna som just blivit överraskad av änglarnas besök ute på fältet, och som nu försöker smälta den stora, omvälvande nyheten om barnet Jesus och det hans liv ska komma att betyda.
Och mitt ibland dem alla ligger barnet Jesus i krubban.
Gud kommer till oss också, så nära, så nära, som det lilla späda barnet, när vi tar upp det och håller det i vår famn. Barnet lär oss om Guds kärlek, den kärlek som ger ett hopp om framtiden.
Vägen till Betlehem är även för oss. Budskapet som gavs där, med hopp om fred och glädje, är även för oss. Vi får möta Jesusbarnet utifrån den plats i livet vi är på just nu.
Med orden från Jesajas profetia ber jag: att julens budskap ska fortsätta att förändra vår tillvaro: så att nattens mörker ger vika för ljuset, att det som binder oss bryts sönder och att fredens välsignelse till slut blir utan gräns.
Amen.