Många kommer till kyrkan och kyrkogårdarna denna helg för att minnas våra kära som är döda och för att hedra dem genom att tända ljus och be. Att helgen domineras morgondagens tema som är alla själars dag. Men idag handlar det om helgonen.
Kvinnor och män som under sina liv sökt att leva nära Gud och följa Guds vilja. Olika exempel är Den Heliga Birgitta, Den Helige Fransiskus och i modern tid Moder Teresa. Dessa personer har genom sina liv fått verka som en avspeglingar av Gud – vi kan se Gud genom deras handlingar. De har inte månat om att framställa sig själva som goda, utan varit redskap för Guds kärlek.
De kan vara inspiratörer för oss och kanske en slags som vägvisare. De är ljus för världen som inte kan döljas och visar att också Gud är ljus.
I stunder av sorg och saknad kan mörkret kännas alldeles för påtagligt i våra liv. Det är bland den djupaste och svåraste mänskliga erfarenheten – att mista de man håller kär – att se de man älskar dö och fortsätta leva ändå.
Då är det lätt att mörkret tar överhand. I sorgens djupaste svarta kan det kännas som om man aldrig kan ta sig ur. Men även i mörkret som kan kännas så kompakt finns Gud närvarade.
För mig är det som en otvetydig sanning – att Gud går med oss i sorgens vandring och stannar med oss när vi står i mörkret och kämpar, men också sänder ljus in i våra liv, själv är ljus för oss – ljus som bryter igenom mörkret.
Och det är det hopp som kyrkan bär – att livet är starkare än döden. Det kan vi se i så mycket - att ur död så kommer liv. Det till synes döda vetekornet faller till marken och begravs, men får till våren liv igen.
Och det talar kyrkan om och har gjort så i alla tider - att döden inte är slutet och att hoppet om uppståndelsen lever. Lever, för den där påskdagens morgon för så många år sedan har fått ett eftersken som speglas genom helgon, genom hur det kristna hoppet förkunnats sen den dagen, och just denna dag genom ljusen i kyrkorna och på kyrkogårdarna.
Och även vi får vara ljus för varandra. Många gånger sänder Gud ljus in i vårt mörker genom andra människor. När vi själva har svårt att hålla fast vid hoppet så får vi hjälp med det av dessa av någon som hjälper oss att se ljuset, som talar med oss om livet.
Och ljuset tränger sakta undan sorgens tyngsta mörker och man lyfter blicken mot livet igen. Det går att skratta och glädjas igen. De älskade finns kvar i våra hjärtan och vår saknad och sorg får annan färg än endast den svarta, kanske blir den i delar till och med ljus och varm och även om vi minns sorgens smärta så är det värmen och kärleken som lyser starkast. Må så Guds frid som är mer värd än allt vi tänker bevara era hjärtan och era tankar i Kristus Jesus.
Amen.