På 1950-talet restaurerades kyrkan igen. Konservatorn då arbetade efter en helt annan princip än man gjort vid sekelskiftet 1900. Nu strävade man istället efter att ta fram det som fanns kvar av de ursprungliga målningarna, fragmentariskt eller ej. Tack vare det arbetet kunde nu kyrkobesökarna alltså återigen för första gången se medeltidsmålningarna som då varit dolda i över 200 år.
Om man jämför fotona här nedan syns det hur kyrkan har skiftat utseende bara under de senaste hundra åren:
I vapenhuset och på ytterligare några enstaka ställen inne i kyrkan lät man dock målningarna vara som de sett ut sedan 1905. Idag håller nog de flesta med om att det bästa är att målningar och annat som finns kvar från äldre tid bevaras eller återställs i det som finns kvar av ett ursprungsskick (även om inte heller det innebär några enkla beslut - hur gör man om målarna redan på medeltiden målade över varandras bilder vid olika tidpunkter, vad ska man välja att visa upp, och hur?). Ändå finns det en poäng med att få veta hur olika man har tänkt i olika tider när det gäller att vårda det som finns kvar från förr. Genom att målningarna i vapenhuset lämnades orörda vid senaste restaureringen kan man alltså idag få ett prov på hur konservatorerna för hundra år sedan tänkte och arbetade, vilket ju faktiskt är ett tidsdokument det med.