Foto: Nathalie Chavez / Everday

Vi vill ha visor!

Mikael Wiehe är en av de artister som uppträtt oftast på visfestivalen i Västervik – hela tio gånger. När Andrum mejlade och bad om en intervju ringde han tillbaka samma dag! Det är nog ingen tillfällighet att skåningen är känd som en av artist-Sveriges mest sympatiska personligheter.

Få se nu, i julas hade jag bott här i huset i 40 år. Min äldsta dotter fyller 40 i juni, och vi köpte lägenheten innan dess…

Mikael Wiehe tar emot i sin lägenhet nära Triangeln i Malmö, och vi börjar snabbt tala historia och malmöitisk geografi, innan vi kommer in på visfestivalen i Västervik. Mikael Wiehe var i början ganska skeptisk till festivalen.
− Den kom som någon slags efterföljare till Vispråmen Storken i Stockholm där det var mycket Cornelis, Finn Zetterholm och Fred Åkerström och liknande. Så i mitt
inre tänkte jag ”Denna festival är ett mausoleum rest över döda trubadurers ben”.
Mikael Wiehe skrattar vid minnet.
− Så jag höll dom lite på avstånd trots att Hansi Schwarz ringde varje år och ville att jag skulle komma. Men då tänkte jag, ”nej du, du står på fel sida, dig vill jag
inte spela hos.” Men han var så ihärdig att till sist så tänkte jag att ”jag ska ta mig tusan ta dubbelt så mycket betalt som på något annat ställe, så får vi se vad han säger”. Och då sade han bara ”Vad bra, det tar vi!”. Så han besegrade mig, och sedan spelade jag ganska flitigt där under 80- och 90-talet.

Det har blivit totalt tio framträdanden under festivalen från 1981 till senast 2014, när han spelade tillsammans med Ebba Forsberg. Mikael Wiehe tycker att festivalen förändrades till det bättre under 1980-talet.
− Det öppnades upp för olika sorters musik, det breddades lite från ”ensam man med gitarr”. Det drogs dit lite nya artister som man kanske inte skulle ha hört om
man inte åkte till Västervik.
− Så det var bra. Men en sak som irriterade mig var att varje artist fick sig tilldelad en halvtimme på scen. Och jag ansågs så pass publikdragande att jag alltid fick spela sist, så att ingen skulle gå hem. Men i dessa 30 minuter var det inte inräknat den tid det tar för att ta sig upp och ner från scenen, eventuella extranummer och så vidare. Så när det blev min tur var det nästan alltid minst en och en halv timme försenat. Ju äldre jag blev desto mer irriterad blev jag över det. Men det är egentligen det enda jag har att sura över. För annars tycker jag att det är en jättefin festival, och det är kanon att det görs något i Västervik varje sommar. Jag har haft hur fina upplevelser som helst. Jag har spelat där med Ebba, med Björn Afzelius, jag har spelat där själv, ibland bara med gitarr och andra gånger med liten orkester. Och publikmässigt är det ett ganska lagom format för mig. Idag tycker jag att det är väldigt positivt. Men i min ungdom var jag som sagt lite mer motvillig.

Mikael Wiehe har dock inga riktigt knäppa berättelser att bjuda på från
festivalen:
− Det är lite dåligt med anekdoter eftersom jag alltid var mitt uppe i en turné när jag spelade på Visfestivalen. Och när jag jobbar så dricker jag aldrig någon alkohol. Annars tackar jag gärna ja till drycker av alla slag, haha, men inte när jag är ute på
jobb. Så jag var aldrig med på någon efterfest eller så, där väl de roligaste och dråpligaste sakerna hände - utan det var bara att lira på spelningen, rusa tillbaka till hotellet, sova och sedan upp på morgonen för att åka till nästa ställe.
− Det enda jag kan komma på var en gång när jag och Björn satt på en pizzeria i Västervik tillsammans med Fred Åkerström. Det var precis innan Fred skulle upp på scen så hans adrenalinhalt var upp över ögonbrynen, han var väldigt högljudd och dominant och vi satt som förskrämda nybörjare i ett hörn och undrade om det var så det skulle vara. Och det tyckte han.

Mikael Wiehe vill gärna komma tillbaka och spela i Västervik igen.
− Det hoppas jag ju såklart, det vill jag väldigt gärna göra. Jag har börjat fundera på hur länge jag ska hålla på men jag har inte riktigt bestämt mig än. Men jag hade väldigt gärna gjort en sväng till, ensam med gitarr. Jag hade också velat göra en sväng med körer och kanske en cowboyplatta eller något med emotional rap. Det här med emotional rap får jag inspiration från en artist som heter Lil Peep som min dotterdotter brukar lyssna på. Jag ser likheter mellan Lil Peep och John Lennon i de första skivorna, efter att Lennon hade lämnat the Beatles. Den lite känslosamma musiken som han gjorde då påminner känslomässigt om emotional rap. Så det finns element i Lil Peeps musik som jag tar med i mina egna låtar.

Skriver du musik nu som du tänker ge ut inom det närmsta året?
− Jag håller på nu. Jag jobbar med en kille som heter Erik Hjärpe som är son till den kände islamologen Jan Hjärpe och pianospelare i bandet Damn! - Timbuktus band. Han har bra koll på hip hop-världen, och jag behövde lite sån inspiration för att det skulle kännas roligt att göra en platta till.

Så långt komna i vårt samtal vandrar Andrumteamets ögon runt i lägenheten. Här hänger gitarrer och andra instrument på väggarna. Inspelningsutrustning modell äldre delar utrymme med bokhyllor, guldskivor och affischer från den långa karriären. Men vänta nu – vad finns där i hyllan? Är det inte… en ikon, föreställande Jesus Kristus? Det var ändå lite överraskande?
− Haha! Det har sin förklaring. Förbundet Kommunist hade sina lokaler på Fredsgatan i Malmö. Jag var aldrig med där, men jag sympatiserade med dom och
skulle gå på bokcaféet en dag. Men då hade de slagit igen och en ikonbutik hade öppnat där istället. Så jag slog till på några sådana! Jag tycker att dom är fina.
Mikael Wiehe har som alla svenskar en relation till kristendomen, av något slag. Hans morfar var missionsförbundare och ledde kören. Wiehe själv har varit med och spelat i morfars gamla kyrka flera gånger, men det senaste tillfället ledde till problem.
− Senaste gången jag spelade i den församlingen, för cirka 15 år sedan, möttes jag av en nedklottrad lokal med texten ”Död åt Wie. Krossa kommusmen.” De hade
till och med stavat fel. Alla fönster vad sönderslagna och det var stor kalabalik. Vi fick flytta konserten till Limhamns Folkets hus. På första bänk där satt Göran Persson och hans dåvarande fru, som på den tiden bodde i Malmö. Konserten hade
Göran fått som present av sin fru och det var den första konserten som han någonsin hade varit på. Omgärdad av säkerhetspoliser, haha! Men efter den gången har jag inte blivit tillfrågad att spela igen, det var lite för rörigt.

Mikael Wiehe ser sig inte som troende, men han förstår den längtan som ligger till grund för tron. I hans texter finns teman som utan vidare platsar i kyrkan, från ”Flickan och kråkan” till ”Utan dig”.
− Jag tror att det finns en längtan i många människors bröst efter någon sorts trygghet. Något som kan ge dom trygghet i en otrygg värld. Det finns också ett behov av att göra någonting gott. Jag tycker det låter föga troligt med en Gud som vill någonting. Däremot tror jag att människors längtan är väldigt konkret för många. I alla religioner börjar det med en Buddha eller en Jesus som har upplevt något. Mystikerna talar om gudomliga upplevelser eller enhet med universum. Men sedan när religionen institutionaliseras och blir till organisation i stenbyggnader, då hamnar ofta ”stenbyggarna” i opposition till mystikerna. Wiehe är ingen stor vän av
stenbyggare, det vet alla som hört ”Keops pyramid”.
− Jag kan förstå den enskilde människans uppgående i alltet och längtan efter det. Men jag kan inte kombinera det med en gudom som har en vilja. Vi lever och vi dör med en längtan i vårt bröst. 

Foto: Nathalie Chavez / Everday