Vi träffas i Prostgårdens trädgård som denna försommarkväll badar i solsken. Yvonne och
Bertil går in på innergården strax innan Linus kommer cyklande tillsammans med kompisarna.
Denna kväll vankas det nämligen även ungdomskväll med grillning och kubb här vid Prostgården. Vi slår oss ner lite avsides på en bänk i skuggan. Det är knappt att vi hinner sätta oss ner innan Yvonne och Bertil börjar prata minnen från deras egna konfirmationer. Bertil som konfirmerade sig 1951 och Yvonne 10 år senare. De berättar båda om stora konfirmationsgrupper, mycket faktakunskaper och något stela präster.
– Det var nog inte så mycket likheter med Linus konfirmation egentligen. Det var ju mycket stelare. Man fick sitta på en plats och där satt man sen. Vi hade en hel dag varje vecka då vi träffades och sen gick vi i gudstjänst på söndagarna och de höll väl på i en och en halv timme, berättar Bertil.
– Ja, och man träffades ju den stunden då man ”gick och läste” som vi kallade det, men sen träffades man ju aldrig och gjorde något så där roligt där emellan, säger Yvonne och skrattar. Det var ju mycket tragglande med psalmverser, budord, bibeltexter och annat man skulle kunna utantill. Det var läxor och förhör på det sedan nästa gång.
Linus ser smått road ut och möjligen något förskräckt när hans morföräldrar minns tillbaka.
– Det låter väldigt ansträngande. Jag skulle aldrig kunna... Och på en söndag, då vill man ju var hemma. Nej att vara borta så där låter… som ett lidande.
– Det var Kristi lidande vi tog på oss, skrattar Yvonne till svar. Men det var ju väldigt intressant det vi pratade om.
– Ja, det var skojigt på sitt sätt. Man kommer ihåg det gänget vi var. Alla gick ju inte i samma skola så vi blev vänner där, berättar Bertil.
Läger var ingenting som vare sig Bertil eller Yvonne hade under sin konfirmationstid. Däremot skulle Linus konfirmationsgrupp bland annat ha åkt till Berlin i våras men på grund av pandemin fick det planeras om. Det landade i stället i en veckas läger på Höga kusten.
– Höga kusten var ju väldigt roligt det också såklart. Kanske nästan bättre än Berlin, det vet jag inte. Det känns som att vi hade det väldigt mycket friare än er. Det kändes som man inte bara gjorde det för att lära sig om Gud utan också för lära känna nya kompisar och lära sig att jag själv är viktig. ”Du är viktig.” Som det stod på ledarnas tröjor.
Yvonne börjar nynna på psalm 791, Du vet väl om att du är värdefull, och sträcker sig efter sin ryggsäck. Där plockar hon upp två foton. Ett foto från Bertils konfirmation och ett från hennes egen. På bilderna är alla konfirmander uppradade med vita klänningar eller svarta
kostymer och med strama miner.
– Ja, ni ser ju inte så lyckliga ut, säger Linus medan Yvonne och Bertil skrattar och menar att de trots de stela minerna på bilden var väldigt lyckliga. Det var ju fest! Tre olika konfirmationer under de senaste 71 åren. Alla tre med sina delar och sin prägel. Men en sak är densamma: konfirmationen är en enda stor fest!
Text: Malin Melander