Var bor Gud?
En mästare frågade ngr lärda personer ”var bor Gud”? Då skrattade de åt honom och svarade. ”Så ni talar, världen är ju full av Guds härlighet”. Men mästaren svarade då på sin egen fråga och sa: ”Gud bor där Gud blir insläppt. Och man kan bara släppa in Gud där man verkligen står”
Jesus och kvinnan och alla som behöver mat
Jag undrar om det är detta som Jesus talar med kvinnan om, där vid brunnen. Om livet och att vara på plats i sitt eget liv. Hon säger inget om det, men han vet hur hennes liv har sett ut.
Och han vet att om livet ska gå att leva, så måste hela livet, allt få finnas och integreras. Inte för att det alltid är bra eller önskvärt – utan för att somligt inte går att förändra. Utan bara acceptera om vi ska leva med det. Detta som är en av försoningens många hemligheter. Jag tänker att det är därför han för hennes livssituation på tal.
Hon drabbas av det och inser att hon blir sedd i det som har kommit att bli hennes liv. Detta som är en av nådens många viktiga rörelser. Vända ansiktet till och se. Detta förändrar allt för henne.
Det finns en kraftfull och självklar inkludering av nästan allt och alla i våra texter idag – vi hör att alla som vill ska få dricka fritt ur livets källa, också de som inte har pengar ska ändå få mat att äta. Det tycks inte spela ngn roll om man är god eller rik nog eller gör rätt för sig. Man är välkommen ändå!
Samtidigt finns det en skörhet som gömmer sig mellan raderna. Som hör samman med det där att våga stå där vi står, och som hör samman med det som Mästaren i min initiala berättelse far efter – att Gud bara kan släppas in där vi är.
Det är så vackert att höra att alla som hungrar och törstar ska få komma och dricka och hämta mat. Det kvittar om du har pengar. Kom iaf!
Men att inte ha pengar att köpa mat för är tyvärr också ofta förbundet med stor skam och utanförskap i våra samhällen.
Det som krackelerar i våra liv gör oss ofta också ömtåliga.
Så det är inte så enkelt det där – att bara säga att allt ska inkluderas och omfamnas. Det finns så mycket som står i vägen för det.
Försöker ofta göra oss bättre för att duga
Till exempel idén om att vi måste duga oss fram till Gud - så som vi ibland försöker duga oss fram till varandra. Vi lever i ett samhälle där mycket handlar just om att duga och passa in - kroppsligen, med sin hudfärg, sin sexualitet, med sin religion, med sitt ursprung.
Och så kommer de där orden fritt och kom i våra texter idag och liksom stör hela idén om att passa in och duga, att betala och göra rätt för sig.
Det är alldeles makalöst om man stannar upp inför det!
Meningen med den kristna tron är nämligen inte att duga! Enligt vår kristna tro lever ingen av oss bara för att duga. Vi lever för att Gud vill att just vi ska finnas här på jorden. Och ha liv i överflöd. Precis som vi läser i slutorden i Joh ev: ”Men dessa ord har upptecknats för att ni skall ha liv i hans namn”
Farfar och näven
När jag var liten och kom hem till min farmor och farfar så ville min farfar ge oss barnbarn ngr visdomsord varje gång han träffade oss. Han brukade ha dem nedskrivna på små lappar i sin plånbok. Ju äldre han blev desto oftare tog han fram en och samma lapp. Och på den stod det:
Du kan aldrig få något med en knuten näve.
Och det var ingen tillfällighet att just den lappen kom fram varje gång – för detta var det svåraste som fanns för honom. Och det han längtade mest efter. Att få ta emot livet, att inte behöva hålla på och duga hela tiden – det som han ändå alltid misslyckades med.
Min farfar längtade efter att kunna vara plats i sitt liv – med det som livet hade drabbat honom med. Men han visste inte hur man gjorde.
Och ffa trodde han att han behövde göra allt själv. Så där som det är lätt att tro att man måste.
Mötet som räcker nåd
I våra texter idag så finns det en sak som utmanar allt det där – att duga, att göra, fixa, klara, på egen hand prestera mig fram i livet.
Det finns någon annan där som frågar om livet, någon annan som kallar på oss, någon annan som räcker ut sin hand och bjuder in – till brödet, bordet, vattnet, källan.
Det är någon annan som påminner om detta livsavgörande som det ibland faktiskt kan vara – att släppa taget om detta att klara allt själv, att släppa taget om idéen att vara människa på egen hand.
Falla i nåden
Simone Weil, en fransk 1900tals mystiker, har kallat detta för att släppa taget och falla i nåden. Hon säger att vi alla är tiggare och i djupaste mening beroende av Guds närvaro i den andres blick.
Att släppa taget om att duga och klara allt på egen hand – är att släppa mycket. Och kanske tror vi då att vi faller handlöst ner – men det är precis tvärtom, menar Weil, det är så livet reser sig inom oss. Det är nåden vi faller mot, när vi släpper in den andre som vill se oss, bjuda oss på vatten kanske, dela en stunds liv med oss.
Och just här finns centrum i vår kristna tro.
I orden fritt och kom finns kyrkans själva essens.
Inte framgång utan nåd och evangelium
Ibland hör vi - att om inte kyrkan är mer framgångsrik så förlorar hon i relevans.
Om framgång blir vår navigator riskerar vi att förlora blicken för vårt egentligen uppdrag – nåd och evangelium.
Om kyrkan inte bär ut den nåd och det evangelium som ryms i orden fritt och kom så rycker hon undan sin egen grund, sin egen existens.
På plats
Och egentligen är det inte så märkvärdigt. När vi hjälper varandra att släppa taget om att duga och prestera oss fram för att få finnas så gör vi det där som GW, folkk t säger är släkt med kyrkobyggnaderna – Genom att vara plats så vittnar kyrkobyggnaderna om - att den Gud vi tror på är en Gud som söker alla, för att vi ska ha liv och liv i överflöd:
”Somliga handlingar var släkt med kyrkobyggnaden. Någon räckte ut en hand och hjälpte till vid sjukdom och dödsfall, tog hand om en pojke som var på glid, gav stöd åt en flicka som hade . Det utgick kraft ifrån handlingarna. De kom nästan alltid från människor som bara var på plats och grep in när något var ur funktion.”
Själavård och kallelse
Att vara på plats handlar både om själavård i den enskilda människans liv och om den kristna kallelsen, att svara på nästans rop, räcka nåden i ord och handling
Källan
Jag fick en gåva häromdagen och jag ska läsa två meningar från den gåvan:
I varje droppe bor en sång, en röst i källans djup
Du är livet som blev synligt och du ger det i vår hand
Orden är hämtade från den mässa som utformades när det firades 1000 år av kristen tro i vårt stift – vid St Sigfrids källa i Husaby.
Det var så fint att läsa, eftersom vi också läser källan i våra texter idag, den som aldrig sinar och som släcker all törst:
I varje droppe bor en sång, en röst i källans djup – jag tror det handlar om varje människas sång – det där som hjärtat är fyllt av och som innerst inne är Guds rop och kallelse till var och en av oss. Guds rop efter oss sinar aldrig.
Du är livet som blev synligt och du ger det i vår hand – och så Gud som svarar oss när vi ropar i vår oro och ängslan och längtan efter liv – jag finns i din hand – öppna den och ta emot det som är, livet, så det blev – för precis där finns jag för dig
Gud lägger livet i vår hand, att ta hand om, sådant det är, inte sådant vi tycker att det borde vara, utan sådant det kommit att bli – och dela det med varandra.
För det är så nåden och evangeliet verkar - nådens främsta ärende är att välsigna oss så att vi kan leva tillsammans i världen, med oss själv och med varandra.
Tillvaron är korsmärkt och märkt av nåd
Visst är tillvaron korsmärkt, som vi säger ibland
Vi kan se det trasiga överallt: i relationer, i maktens härjningar, i människors utsatthet, i minskad tillit...
Det vi inte får glömma är att i korsmärkningen finns också alltid nåden ingraverad. Tillvaron är också alltid nådesmärkt. Märkt av den nåd som finns i ett glas vatten vid en brunn en varm dag, som finns i våra ögon när vi upptäcker att vi är varandras systrar och bröder, som finns i brödet som bryts i solidaritet med resten av världen och som delas i gemenskap.
Den nåd som har sitt ursprung och sitt mål i Gud - som är den källa som aldrig sinar, och som släcker all törst.
Kära nyvigda diakoner och präster
Nu vill jag särskilt rikta mig till er!
Med de livslånga löften ni idag avgett kommer den största frihet man kan tänka sig.
I Martin Luthers fantastiska lilla bok ”Om en kristen människas frihet” beskriver han det så här:
En kristen människa är den friaste Herre över allting och ingen underdånig.
En kristen människa är den tjänstvilligaste tjänare under allting och alla underdånig.
Det kan ju tyckas som en motsägelse. Precis som att den största friheten ryms i livslånga löften.
Men faktum är en kristen människa i allmänhet och en vigd diakon och präst i synnerhet – är fri, mycket fri, ingen underdånig – men fri till att tjäna – evangelium! Friheten är inte en ägodel, inte ett led i ett självförverkligande. Friheten är inte en frihet från ngt, från beroende - utan en frihet till ngt, till tjänst och därmed tätt knuten till er nästa, den människa som kommer i er väg - där har ni er nästa och ert uppdrag;
Att vara tjänare åt evangelium genom att stå på de förtrycktas sida och vara ett barmhärtighetens tecken - att räcka sakramenten och predika Guds ord.
Och i allt vittna om Guds kärlek och försoningens hemlighet.
Ert uppdrag är inte framgång – vare sig i relation till kyrkan - låt henne inte navigera efter framgången, på samma sätt är det med medmänniskan – låt henne inte bli föremål för framgång.
Ert uppdrag är att tillsammans - församlingsbor, diakoner, präster, musiker, församlingspedagoger, vaktmästare, andra anställda, ideella och människor och sammanhang av god vilja runt om i vårt stift, i församlingar och pastorat och i resten av världen - stå stadigt, mitt i den ibland gråa vardagen, mitt i den ibland solskens-skimrande festdagen och verka för tillkomsten av öar där hopp kan växa, ett nätverk över alla gränser som binder samman människor i gemenskapen kring Guds nåd, ett nätverk som hålls samman av att vi är glada över varandra och tackar Gud för varandra.
En levande kyrka lever i ständig tacksägelse över dem som är delaktiga i detta hopp. Jag är stolt över er – gå ut och var evangeliebärare i världen.