VECKANS KRÖNIKA
På något sätt så har bokläsandet försvunnit bort en del genom åren. Tonårstidens slukande av böcker, då jag kunde ligga en hel dag i soffan och bara uppfyllas av bokstävernas hemlighet, är sedan länge förbi.
Vandringarna i bokhandel och antikvariat för att fynda någon ny berättare, tog någonstans slut med allt annat som skulle göras och fixas och skötas. Och nu, när inga barn mer behöver skötas eller passas och familjen krympt till att bara vara jag…. då borde ju tiden räcka till, men ingenting är längre som förut.
Lagom format
Så jag har bestämt mig för att byta strategi. Istället för att redan ha läst, så läser jag när jag vet vem som fått priset. Kanske är jag något fördomsfull, men jag blev knappast intresserad av Peter Handke, så det blev istället en novellsamling av Olga Tokarczuk. Novellen är ju ett alldeles lagom format för den som inte har all tid i världen.
Nu har jag läst en av novellerna. Skåpet. Den handlar om hur en kvinna köper en ny garderob till sin och makens nya lägenhet. I den finner de en fristad från allt det som stör och oroar.
Det är nästan som om garderoben ropar till dem och vill omsluka dem. Som om skåpet blir deras drog och älskare där de stänger in sig från livets stök och bröt, och njuter den trygga stillheten bakom skåpets trädbruna dörrar.
Jag längtar dit ibland. Särskilt när det mörknar på vår jord. När hjärtan sluts till och murar byggs upp och rädslans ångest ökar exponentiellt mot livets verkliga faror.
Föds till livet
Och så rider snart Jesus in i vårt Jerusalem. På första söndagen i advent. På väg mot sin död egentligen.
På väg mot att bli innesluten i den trygghet och värme som bara det begränsade kontrollerbara och inneslutna rummet ger. Där inga krav finns och allt det vi behöver ges oss av någon annan.
Men så brister hinnan och han föds till livet. Stenen rullas undan och så är det där. Det sårbara livet. Det som öppnar sig mot oändligheten. Som inrymmer glädje och sorg, ensamhet och tillhörighet, smärta och försoning.
Stör jag, frågar han. Du rubbar hela min livsordning. Välkommen!
Av Rolf Wollert, präst i Sollebrunn med omnejd