Ensamhet vid förlust

Ett liv som såg ut på ett visst sätt gör plötsligt inte det längre. Omgivningen fortsätter ofta röra sig framåt. Samtal, arbete, vardag och rutiner. Men inuti kan allt kännas annorlunda.

Förlust kan skapa en ensamhet som är svår att förklara. Inte bara saknaden efter någon eller något, utan också känslan av att stå ensam med det som hänt. Att andra inte riktigt vet vad de ska säga. Eller att orden ändå inte räcker till. 

Hanna Böhms serie handlar om rädslan för den sortens ensamhet. Om tomrummet som kan uppstå när något eller någon viktig försvinner. Och om hur livet måste hitta nya former runt det som varit.

Tankar och råd

Sorgen kan ju vara så hemsk, långt innan vi mött den. Vi kan bli övermannade av en ledsnad som ännu inte drabbat. Det är en djup insikt, att någon gång kommer jag att sörja.

Jag tänker på det i serierutan om att vara rädd för att framkalla dödsfall och sorg genom sina tankar. Det är ett sådant tänkande som jag tror många kan känna igen sig i också. Lätt hänt att man hamnar i ett magiskt tänkande som är svårt att lämna. Man börjar styra sina tankar och känslor för att försöka slippa sorg. Och det är, som serien säger, omöjligt. En dag kommer sorgen, och vi kan inte förbereda oss fullt ut. 

Vi kan hjälpa varandra så att inte mörkret övervinner oss

Men vi kan öppna oss för livet. Ta emot glädjen, även om den kostar sorg i slutändan. Vi kan hjälpa varandra att hitta färgerna, så vi inte fastnar i det svarta. Vi kan hjälpa varandra att peka på ljuset, så inte mörkret övervinner oss. 

Det önskar jag dig, när dagen kommer att du får sorg efter någon du älskar, att din rädsla för sorgen får landa mjukt i livets famn. 

Charlotte, präst