Ensamhet online

Men det kan göra oss nedstämda och ledsna när vi inte får sagt vad vi går och tänker på. Och då letar vi efter något som bedövar den ledsamheten.

Att då ta fram telefonen och fly till sociala medier är inte konstigt, det är snarare högst mänskligt. Det kan skapa lättnad för stunden, det kan få dig att tänka på annat. Men tyvärr försvinner inte känslan av det outtalade. Nästa gång man befinner sig i en situation utan distraktioner kommer den tillbaka.

Moa Romanova har i sin serie tagit sig an just det här ämnet: vår vilja att fly till sociala medier när verkliga livet blir lite för tungt att bära. Leta efter en annan gemenskap. Och hur det kan leda till att livet inte alls blir lättare, utan tvärtom.

Tankar och råd

När jag läser serien hugger det i min mage: längtan efter att vänner ska höra av sig. Besvikelsen när de inte gör det.

Allt scrollande däremellan. Att sitta och vänta är så ensamt. Att hoppas att någon annan ska svara. Att längta efter gemenskap och skratt och glädje. Jag önskar att du fick slippa sitta otröstad i mörkret. Världen blir så liten, när man tittar på mobilen.

Någon hoppas att du ska svara

Jag vill måla upp en bild för dig, som du kanske kan ha nytta av. Att någon sitter där och väntar och längtar efter dig. Att någon hoppas att du ska se och svara, och att du kan göra avtryck, minska någons ensamhet. Och så en dag, när chattarna inte dingar med nya meddelanden, så kan vi ändå sträcka ut en tanke och veta att vi inte är ensamma om att vara ensamma. Så tänker jag. 

Charlotte, präst