Ensamhet i kärlek

Ensamhet i kärlek

Ensamhet förknippas ofta med att vara singel, men ibland uppstår den mitt i en kärleksrelation. Det kan handla om ord som aldrig riktigt sägs. Känslor som inte får plats. Eller små avstånd som växer sig stora utan att någon riktigt märker när de började.

Man gör fortfarande saker tillsammans. Man pratar om praktiska saker, om jobbet, om framtiden. Man delar upplevelser, vardag och fest. Men någonstans växer känslan av att inte riktigt bli sedd, eller att själv inte riktigt våga visa allt som finns där. 

Ensamhet i en kärleksrelation syns sällan utifrån. Just därför kan den kännas ännu mer isolerande. Bim Erikssons serie handlar om den tysta ensamheten i relationer. Och om hur nära och långt bort två människor ibland kan vara samtidigt.

Tankar och råd

Jag har funderat mycket över det som syns i den här serien: Hur nära man kan vara någon fysiskt, och samtidigt så ensam. Relationen finns, men får jag vara i den här relationen? Får jag plats för mina frågor? Hörs jag?

Den där ensamheten, den där rädslan för att ta plats. Den gör det svårt att resa sig. Har du känt det någon gång, att du gör dig själv mindre för någon annans skull? Har du ett sammanhang där du får ta mer plats?

Lämna den som inte ger dig utrymme

Jag vill säga, lämna den som inte ger dig utrymme. Men jag vet att det kan vara svårt, drastiskt, omöjligt ibland. Men kan du hitta ett utrymme där du får säga det du vill? Det behöver inte vara ett fysiskt utrymme: Ibland kan man höra en sång som säger det som bor i ens hjärta, som hjälper en att förstå att man inte är ensam. Ibland hittar man den vetskapen i skogen, hos vänner, i tända ljus. 

Jag tänker att vi bara kan göra det tillsammans. Om du inte kan speglas i din relation, hitta den spegeln någon annanstans. Musiken. Tystnaden. Vännerna. Den som själv har burit något inom sig utan att få berätta, kanske kan hjälpa den som bär sin börda på insidan. 

Charlotte, präst