Ensamhet i förändring

Det finns förändringar som många går igenom, som att byta skola, byta jobb, flytta hemifrån eller flytta ihop. Det finns förändringar som inte alla upplever, som föräldrarnas skilsmässa eller en oväntad diagnos.

Mitt i allt det nya kan en annan känsla smyga sig in: ensamhet. När livet rör sig framåt men känslorna inte riktigt hinner med. När gamla sammanhang försvinner snabbare än nya hinner bli trygga. När man ler, pratar och gör det man ska. Men ändå känner sig lite vid sidan av. Eller inte vet vad man ska säga alls.

Erik Svetofts serie handlar om den känslan. Om de där stunderna när något förändras och marken under fötterna känns lite mindre självklar. Men också om något annat: att många bär på samma känsla, även när det inte syns.

Tankar och råd

När jag läser serien om att fika med pappa efter skilsmässan blir jag golvad av hur högt en tystnad kan skrika. Blicken från tonåringen i serien talar mer än någon pratbubbla kan. Man kan vara tyst för att man inte har något att säga, för att man inte vill bidra till det som pågår, för att inget blir bättre av något man säger.

Man kan vara uppgiven, ensam, eller utanför i tystnaden. För min egen del blir jag tyst när jag inte vill delta i stämningen, när jag hellre är ensam än med i det som pågår. Det tror jag att jag har gemensamt med många andra.

Det finns människor som vill hålla på dig

När livet går sönder, som det gör ibland, då är mitt bästa tips till dig: hitta någon som kan höra din version. Det kan vara en vän, en kurator, en präst eller diakon. Det finns människor som vill hålla på dig.

Det är så lätt att fastna i ”vem har rätt och vem har fel”. Men bortom det finns något större: din upplevelse är viktig att prata om. Du behöver få en plats där du inte behöver sitta tyst, en plats att skrika över det som är fel. Det finns så mycket klokt i den där tysta blicken. Någon borde lyssna till den.

Charlotte, präst