Samtalen rullar på, skratten finns där, men någonstans under ytan finns en känsla av avstånd. Det är en särskild sorts ensamhet.
Den uppstår när orden inte riktigt räcker till. När vännerna inte lyssnar. När man inte vill vara till besvär. När man tänker att andra har nog med sitt. Eller när man märker att man har förändrats, men relationerna runt omkring fortfarande ser ut som de alltid gjort.
Det handlar inte om brist på kärlek. Snarare om brist på utrymme för det som är svårt, nytt eller ovant. Och då kan man plötsligt känna sig ensam, mitt i det som borde vara den självklara gemenskapen. Magda Lundbergs serier handlar om den känslan. När närheten finns, men förståelsen känns längre bort.