Det folk som vandrar i mörkretser ett stort ljus.
Många julbetraktelser avslutas med uppmaningar som:
- sluta jaga efter allt det yttre som hör julen till…
- sluta stressa efter goda stunder av ”julnostalgi”…
- ta till vara den andliga dimensionen i ditt inre!
Måste det ena utesluta det andra? Mycket av det som vi längtar efter i och med julhelgen, har att göra med att vi är människor. Därför ska vi ta vår längtan på allvar. Vi är människor som vill uppleva närhet och värme. Människan är drömmande och längtande. Vi vill både julstressa och njuta av julfriden.
Du låter jublet stiga,
du gör glädjen stor.
Julen handlar om att Gud blev människa i Jesus. I det lilla barnet gick Gud in under våra livsvillkor. Himmel och jord möttes: gudomligt och mänskligt. Julen handlar om jord och himmel, om kropp och själ, om hjärna och hjärta! Julen är något väldigt påtagligt – till och med fysiskt.
Tron på Gud vill erbjuda oss människor ett liv där kropp och själ finner varandra. Vi får vara som vi är och samtidigt förstå att vi är älskade. Det går att hitta en balans mellan allt det som handlar om mat, klappar, stämning, julsånger, gudstjänster och bibeltexter. Det är jag övertygad om.
Ty ett barn har fötts,
en son är oss given.
I Jesusbarnet kan vi se oss själva. Det lilla barnet sammanfattar allt. Där finns
ett svar i födelsedramat på livets fråga,
om hur relationer kan bli hela igen.
Relationen mellan Gud och människan med all hennes längtan efter närhet. Barnet säger oss så mycket mer, än vad ord kan uttrycka.
Kärleken från Gud har vi att ge vidare utav, till dem vi har runt omkring oss.
Vi har att se våra medmänniskor som de är. Vi har att ge till många av det goda, som vi själva redan har och längtar efter
– nämligen ljuset.
Det folk som vandrar i mörkret
ser ett stort ljus.
Lars Viper, kyrkoherde