Så står de där, lärjungarna, och ser upp mot himlen. De var så glada för att Jesus hade kommit tillbaka, för att han hade uppstått, och så lämnar han dem igen. Så de står där och spanar uppåt. Vad ska hända nu? Hur ska det bli?
Lärjungarna ser uppåt när de söker Gud, upp mot himlen. Var söker vi Gud i våra liv? Och vad är det egentligen vi söker?
Jag tänker att Jesus, när han levde, tog ner det himmelska till oss, och han gjorde himmel av det vardagliga. Det räckte med lite bröd och vin, något som till och med de fattiga brukade ha råd med, för att fira en himmelsk måltid. En måltid som sträcker sig genom tid och rum.
Och både Gud och himlen finns fortfarande mitt ibland oss, och vill vi söka Gud ska vi göra det här, inte i himlen. Gud finns i det stora i det lilla – i blommorna på marken som vi alltför ofta bara skyndar förbi. I fåglarnas kvitter. I människor vi möte. Och i oss!
Ibland tror jag att vi längtar efter brinnande buskar eller Guds röst från himlen. Vi längtar efter det tydliga, synliga - det som inte går att missta sig på. Och när vi letar efter det, så missar vi lätt allt det andra. Vi söker en Jesus i strålande vita kläder, fast Jesus nog oftast var så där lagom smutsig, som alla andra, och luktade av eld och vägdamm och sol.
Det är inget fel i att längta efter tydliga tecken från Gud, men det finns en risk med det. Risken är att vi tänker att Gud är något främmande, något som är bortom det vi kan se - när det egentligen är precis tvärtom! Gud är den som alltid är nära! Så nära att vi inte alltid ser honom – som när vi letar efter glasögonen och inser att de sitter på näsan. Gud överger oss aldrig, och han är aldrig långt borta! Men kanske behöver vi träna oss på att se honom och att se hans spår i världen. Varför inte göra det idag? Var kan du se Gud?