Jag vet att det är många år sedan jag gick i gymnasiet, där jag slutade 1975. Väl där fick jag lära mig att en liknelse i svenska språket är en berättelse utan verklighetsbakgrund som vill berätta något för oss, medan parabeln är en berättelse med verklighetsbakgrund som vill berätta något om verkligheten och peka på den verklighet dit orden många gånger inte når. Såväl liknelsen som parabeln pekar ut över sig själv mot den verklighet som är större. Jag minns också att min svensklärare då påpekade att i linje med detta borde vi tala om Jesu parabler och inte om Jesu liknelser. Mycket har förändrats sedan dess – men när vi talar om Jesu liknelser talar vi om berättelser som med beskrivningar ur verkligheten som vill ta oss med på resan till den verklighet som är större än ord.
Ofta är liknelserna så tydliga så någon större utläggning behövs inte. Till de liknelser jag väljer att presentera, ger jag några kommentarer ibland men framför allt ställer jag en fråga utifrån liknelsen, en fråga för dig att fundera vidare på.
Vi börjar med liknelsen i Lukasevangeliets tionde kapitel: 10:25f
En laglärd som ville sätta honom på prov reste sig och sade: »Mästare, vad skall jag göra för att vinna evigt liv?« Jesus sade: »Vad står det i lagen? Hur lyder orden?« Han svarade: »Du skall älska Herren, din Gud, av hela ditt hjärta och med hela din själ och med hela din kraft och med hela ditt förstånd, och din nästa som dig själv.« Jesus sade: »Det är rätt. Gör det, så får du leva.« För att visa att han var rättfärdig sade mannen till Jesus: »Och vem är min nästa?« På den frågan svarade Jesus: »En man var på väg från Jerusalem ner till Jeriko och blev överfallen av rövare. De slet av honom kläderna och misshandlade honom, och sedan försvann de och lät honom ligga där halvdöd. En präst råkade komma samma väg, och när han såg mannen vek han åt sidan och gick förbi. På samma sätt med en levit som kom till platsen; när han såg honom vek han åt sidan och gick förbi. Men en samarier som var på resa kom och fick se honom ligga där, och han fylldes av medlidande. Han gick fram och hällde olja och vin på såren och förband dem. Sedan lyfte han upp honom på sin åsna, förde honom till ett värdshus och skötte om honom. Nästa dag tog han fram två denarer och gav åt värden och sade: ’Sköt om honom, och kostar det mer skall jag betala dig på återvägen.’ Vilken av dessa tre tycker du var den överfallne mannens nästa?« Han svarade: »Den som visade honom barmhärtighet.« Då sade Jesus: »Gå du och gör som han!«
Kommentar: Förhållandet grannfolk emellan har inte alltid varit de bästa. Ju mer lika man är ju svårare har man ibland för varandra. Konstigt kan det tyckas men så är det fortfarande och ofta. Samarierna en folkgrupp som dog ut någonstans mellan 1990 och 2010 om jag är rätt underrättad hade som sin bibel de fem moseböckerna och inget mer. Inga profetböcker, inte psaltaren och så vidare. Moseböckerna, eller som vi säger slarvigt ibland ”lagen” räcker. Lagen för såväl samarier som för judar var inte bara juridisk lag utan omfattade hela Guds omsorgsplan med sitt folk. Den dimensionen tappar vi lätt när vi bara säger ”lagen”. I en av våra psalmer i psalmboken finns det en vers som gör att jag vägrar använda psalmen för där står ”Mose gav oss lag och krav halleluja, Jesus lyfte bördan av halleluja” Det är så fel och så antijudiskt det kan bli. Då har man glömt bort att också Jesus var jude. Guds stora omsorg, Guds oerhörda sätt att på alla möjliga söka människan som går bort från Gud gång efter gång och följa henne med sin stora kärlek, detta ryms i den ”lag” som Mose förmedlade. Guds stora kärleksnåd fanns före Jesus.
Samarierna kunde i en mening kritisera de mosaiska(judiska) bekännarna för att de lagt till skrifter i bibeln, som inte samarierna behövde. På motsvarande sätt kan de mosaiska bekännarna kritisera oss kristna för att vi lagt till nya testamentet. Där fanns mellan judar och samarier konflikter på flera nivåer, politiska konflikter och bland annat en religiös konflikt. Kärleken till medmänniskan går igenom också i moseböckerna, så Jesus vet mycket väl vad han gör när han berättar liknelsen om den barmhärtige samariern eller som vi i Sverige länge sa: den barmhärtige Samariten. I denna liknelse finns en udd som är lika stark mot mig själv idag som den var när den berättades.
”Vem var den slagne mannens nästa”? Frågan ställs till en judisk laglärd och den laglärde tvingas svara utifrån sin tro och sin kunskap, ”den som bevisade honom barmhärtighet”. Folket man helst inte befattade sig med var den laglärde tvungen att lyfta fram – framför sitt eget folk.
Från en vårdavdelning någonstans på en ort där jag verkat som präst, sade mig en kvinna när jag hälsade på henne, att invandrarkvinnorna här på hemmet fast de knappt kan svenska är mycket bättre på att ta hand om en än vad de svenska kvinnorna är. Då som nu måste vi våga titta utanför oss själva.
Men utmaningen från Jesus i liknelsen är ännu större än vad den laglärde tänkte: Vem är den slagane mannens nästa? Prästen. Leviten och samariern är alla tre den slagne mannens nästa/medmänniska, men bara en tar sitt ansvar som medmänniska. Han från en annan kulturkrets än min egen. Vågar vi se det? Hur mycket medmänniska är jag i mitt liv?
Liknelsen om den förlorade sonen/kärleksfulle Fadern/avundsjuke brodern. Kärt barn har många namn, brukar man säga. Lukasevangeliet 15:11-32
Jesus sade: »En man hade två söner. Den yngste sade till fadern: ’Far, ge mig den del av förmögenheten som skall bli min.’ Då skiftade fadern sin egendom mellan dem. Några dagar senare hade den yngste sonen sålt allt han ägde och gav sig i väg till ett främmande land, och där slösade han bort sin förmögenhet på ett liv i utsvävningar. När han hade gjort av med allt blev det svår hungersnöd i landet, och han började lida nöd. Han gick och tog tjänst hos en välbärgad man i det landet, och denne skickade ut honom på sina ägor för att vakta svin. Han hade gärna velat äta sig mätt på fröskidorna som svinen åt, men ingen lät honom få något. Då kom han till besinning och tänkte: ’Hur många daglönare hos min far har inte mat i överflöd, och här svälter jag ihjäl. Jag ger mig av hem till min far och säger till honom: Far, jag har syndat mot himlen och mot dig. Jag är inte längre värd att kallas din son. Låt mig få gå som en av dina daglönare.’ Och han gav sig av hem till sin far. Redan på långt håll fick fadern syn på honom. Han fylldes av medlidande och sprang emot honom och omfamnade och kysste honom. Sonen sade: ’Far, jag har syndat mot himlen och mot dig, jag är inte längre värd att kallas din son.’ Men fadern sade till sina tjänare: ’Skynda er att ta fram min finaste dräkt och klä honom i den, och sätt en ring på hans hand och skor på hans fötter. Och hämta gödkalven och slakta den, så skall vi äta och hålla fest. Min son var död och lever igen, han var förlorad och är återfunnen.’ Och festen började. Men den äldste sonen var ute på fälten. När han på vägen hem närmade sig huset hörde han musik och dans. Han kallade på en av tjänarna och frågade vad som stod på. Tjänaren svarade: ’Din bror har kommit hem, och din far har låtit slakta gödkalven därför att han har fått tillbaka honom välbehållen.’ Då blev han arg och ville inte gå in. Fadern kom ut och försökte tala honom till rätta, men han svarade: ’Här har jag tjänat dig i alla dessa år och aldrig överträtt något av dina bud, och mig har du aldrig gett ens en killing att festa på med mina vänner. Men när han kommer hem, din son som har levt upp din egendom tillsammans med horor, då slaktar du gödkalven.’ Fadern sade till honom: ’Mitt barn, du är alltid hos mig, och allt mitt är ditt. Men nu måste vi hålla fest och vara glada, för din bror var död och lever igen, han var förlorad och är återfunnen.’«
Här väljer jag att lägga in den predikan som jag höll sommaren 2020 i Rogberga kyrka som kommentar till texten:
Vi står inför en av de mest välkända berättelserna i vårt Nya Testamente och låt oss titta lite närmare på denna text som de flesta av oss tror sig kunna.
En man kunde lämna sin egendom till sina arvingar genom ett testamente, men då var han skyldig att följa reglerna i lagen och så är det fortfarande i vårt samhälle också.
När han då dog och testamentet lästes upp så hade den äldste sonen rätt till två tredjedelar av egendomen. Däremot kunde han ge gåvor under sin levnad och då hade han som gåvogivare friare händer att fördela, av det rörliga kapitalet, men av det som gav inkomster för att själva jordbruket skulle kunna drivas vidare, de inkomsterna behöll han. Men vinsten kunde alltså fördelas.
Här går åsikterna isär bland bibelforskare, några menar att den yngre sonens arv var en del av förutsättningen för gårdens fortsatta drift och att Fadern därför laborerade med hela gårdens försörjning när han gav ut yngste sonens del, men det är trots allt rimligare att sluta sig till de bestämmelser som fanns i lagen och då är det vinstkapitalet som fördelas.
Även det gör ett ingrepp i gårdens ekonomi.
I Jesu Syraks vishet kan vi läsa och det som står där var känt på Jesu tid.
”Låt ingen bli herre över dig, så länge du lever, vare sig son eller hustru, bror eller vän. Låt inte heller någon ta över dina ägodelar – du kanske måste ångra dig och tigga dem tillbaka. Så länge du lever och andas, ska du inte ge dig själv i någons händer. Ty det är bättre att dina barn tigger av dig, än att du sneglar efter gåvor från dina söner. Behåll ditt oberoende i allt vad du gör, låt inte ditt ansikte fläckas. Den dag som är den sista av dina levnadsdagar, när dödsstunden är inne ska du fördela arvet.” Jesu Syraks Vishet kap 33: 20-24
Den gåva som den yngre sonen begärde var långt ifrån vanlig och än mera sällsynt att man förslösade hela gåvan.
Det som händer är att när hela gåvan förslösats blir det dessutom hungersnöd, därmed finns det ingen som kan hjälpa honom till en vettig anställning/försörjning. En jude som annars avhöll sig från svin som var ett orent djur ser inget annat råd än att ta arbete som svinskötare. Fröskidorna som ofta användes som kreatursfoder, var söta till smaken och proteinrika men luktade som härsket smör. Hemma hos hans far hade drängarna bröd och övernog av bröd.
Så förbereder han sin bekännelse till Fadern. I hans värld vette hans synd åt två håll – mot himmelen och den jordiske Fadern. Det som skulle varit hans kapital och tryggat hans framtid, som han fått som gåva av vad jorden därhemma givit och som andra arbetat ihop, var fullständigt förbrukat och kvar fanns ingenting.
Uppenbarligen håller fadern utsikt och väntar på sin son. När han på långt håll får syn på honom driver kärleken honom till att skynda sonen till mötes. Fadern omfamnar sonen och kysser honom många gånger eller oupphörligen så att Sonen inte ens får fram hela sin bekännelse som han förberett så noga.
Den finaste dräkten beordras fram, vilken var ett tecken på position och ringen var tecken på auktoritet. Skorna som ska sättas på den barfota sonen, bara fötter hade slavarna, skorna var tecken på en fri man. Gödkalven festades på vid alldeles speciella tillfällen. Allt bubblar över i glädje och kärlek.
Men nu hade fadern två söner – Den äldre sonen blir ursinnig och vill inte ta del i festen.
Han har varit trogen, han har hela tiden gjort rätt – men någon större uppskattning för det har han inte fått. Han är medveten om sitt eget rättfärdiga leverne.
Fadern söker upp också denne Son och går ut till honom när han vägrar gå in till festen.
Den äldre talar inte längre om den yngre som sin bror utan använder istället din son när han talar till fadern. På allt sätt markerar han att han inte vill ha med sin bror att göra. Han som förslösar arvet på prostituerade och därmed faller så djupt man kan för honom festas det.
Fadern markerar sin kärlek till båda dessa söner. Till den äldre lojale sonen säger han ”allt mitt är ditt”. Men fortsätter fadern till den äldre att markera att den yngre sonen är din bror och vill få den äldre att inse det.
Våra liv ser olika ut och vi söker livet på olika sätt utifrån de förutsättningar vi har. Vi kan vrida den här liknelsen åt olika håll. Vi kan säga att den äldre sonen som hela tiden ”slavade” åt fadern som han uttryckte det, i en mening inte tog vara på sitt sonskap som en fri man, och den yngre gjorde heller inte det när han förbrukade allt intill svältgränsen. I det fallet är de båda verkligen bröder.
I den västgötska fromheten hade det varit naturligt att säga att synden ställde sig i vägen för båda sönerna att leva som fria människor och jag är västgöte i grunden så då säger jag det.
Vi kan också se att samma kärlek riktas till två söner som ingen av dem sökte sitt hem i något annat än i prestationstänkandet. Därmed skärps frågan: Hur tar vi emot en kärlek som bara vräks över oss oavsett prestation? Himmelens glädje över den som söker livet, dess centrum vet inga gränser. Himmelens glädje möter var och en som vänder blicken mot himmelen och släpper blicken från sitt eget krampaktiga självförverkligande. (Slut predikan i Rogberga.)
I det hebreiska ordet för att vända om ligger att ”vända tillbaka”. Gud är och förblir alltings upphov och allt levandes källa. När vi vänder om till Gud, vänder vi tillbaka till källan varifrån vi kommit. Var du än befinner dig i livet är Guds famn öppen för dig, våga ta emot det och be om helig Ande. Jag bifogar två liknelser till där du ensam får tolka dem. De föregår liknelsen om den förlorade sonen.
Alla tullindrivare och syndare sökte sig till Jesus för att höra honom. Fariseerna och de skriftlärda förargade sig och sade: »Den mannen umgås med syndare och äter med dem.« Då gav han dem denna liknelse: »Om någon av er har hundra får och tappar bort ett av dem, lämnar han då inte de nittionio i öknen och går och letar efter det borttappade tills han hittar det? Och när han hittar det blir han glad och lägger det över axlarna. Och när han kommer hem samlar han sina vänner och grannar och säger till dem: Gläd er med mig, jag har hittat fåret som jag hade förlorat. Jag säger er: på samma sätt blir det större glädje i himlen över en enda syndare som omvänder sig än över nittionio rättfärdiga som inte behöver omvända sig.
Liknelsen om det förlorade myntet
Eller om en kvinna har tio silvermynt och tappar bort ett av dem, tänder hon då inte en lampa och sopar hela huset och letar överallt tills hon hittar det? Och när hon har hittat det samlar hon väninnor och grannkvinnor och säger: Gläd er med mig, jag har hittat myntet som jag hade förlorat. På samma sätt, säger jag er, gläder sig Guds änglar över en enda syndare som omvänder sig.«