Församlingsherde Claes Josefsson går i pension

Efter 36 år i pastoratet, varav 22 år i Furulund-Öjersjö församling och 12 som församlingsherde - så går nu Claes Josefsson i pension.
Varmt välkommen till gudstjänst och festligt kyrkfika med avtackning!
Ingen gudstjänst i Öjersjökyrkan denna söndag.

Komminister Staffan Birgersson tar vid som församlingsherde. Han välkomnas den 17 maj i samband med gudstjänst i Öjerjökyrkan kl.11 och i Furulundskyrkan kl.16.30.

Hej Claes Josefsson! Efter 36 år i pastoratet, varav 22 år i Furulund-Öjersjö församling och 12 år som församlingsherde där - så går du nu i pension.

Vad har du uppskattat mest?
-Att det finns ett driv. Man vill framåt. Man vill mer. Man är hungrig på Gud och man vill att folk ska få del av det. Det finns mycket kreativitet i arbetslaget. Men också bland de förtroendevalda finns det ett driv. Bara det att man byggde en kyrka här 2001, och byggde ut den 2007. Och Öjersjökyrkan 2012, som byggs ut och byggs till 2019. Det säger något om våra förtroendevalda som jag är väldigt tacksam för. Man slår sig inte till ro och det är väldigt vackert. Man vill mer.

Vad där du mest stolt över?
-Att jag har fått finnas med i ett sammanhang som växer, är dynamiskt, rör på sig och samlar mycket folk. Jag är stolt över att vi har vågat vara nydanande i hur vi tänker gudstjänst. Både för egen del men också att Svenska kyrkan har kunnat härbärgera det här. Vi har skalat av ganska mycket liturgi i gudstjänsten, vi har mycket lovsång och vi har många som är delaktiga i varje gudstjänst. Det är inte ovanligt att det är 15-20 personer som medverkar i lovsångsteam, förbönsteam och kaffekokning. Jag är också stolt över att det är så stor bredd på åldrarna i gudstjänsten. Det känns fantastiskt.

Vad kommer du sakna mest?
-Att gå ut i ett pensionärsliv är att lämna väldigt mycket. Man lämnar en fast rytm, ett arbetslag, fasta tydliga uppgifter. Det har varit väldigt skönt att ha det. Man vet vad man har. Men samtidigt kommer man ut i frihet. Så det är både skrämmande och en längtan. Jag kommer att sakna arbetslaget mycket. Det är så att jag blir blöt i ögat emellanåt när jag tänker på det. Det är både arbetskamrater, vänner och familj i en enda stor klump. Så det är mycket nära relationer.

Vad ser du fram emot med pensionen?
-Det är en frihet. Jag vill ha möjlighet att predika och undervisa, så det kommer jag att fortsätta med. Men också att andas i min egen takt. Att kunna sitta färdigt. Normalt ska man i väg till nästa ställe och nästa grej. Men jag ser fram emot att kunna sätta mig med en kopp kaffe och sitta med den tills man suttit färdigt. Tills både kropp och själ känner att ”nu kan vi gå till nästa”, utan att vara jagad till nästa grej.

Vad har varit de största utmaningarna?
-En utmaning som chef är att för mycket tid går till administration och ledning. Jag längtar efter att predika och så tvingas man till annat. Det är slags frustration i det. Därmed inte sagt att de bitarna är mindre viktiga. Men ju äldre jag blivit desto större har den frustrationen blivit, och det är faktiskt en av anledningarna till att jag lämnar. Jag har tyckt om att vara chef, men kostanden själsligt för chefsadministrationen har blivit högre och högre.

Furulund-Öjersjö är en livaktig församling, vad är nycklarna?
-Det ena är att vi faktiskt har velat ha det så och arbetat för det. Delaktighet är ett viktigt värdeord som vi haft. Det är självklart. Vi gör det här tillsammans. Visst hade man kunnat lösa en gudstjänst på präst, musiker och vaktmästare och en kyrkvärd. Men vi vill inte ha det så. Vi vill att det ska vara ett vi. Jag tror att det är en av framgångarna.

Det finns också en gudfaktor i det här. Det finns en karismatisk tro här. Vi har personlig förbön varje söndag. Och mycket lovsång. Det säger något om den tro vi bär på. Det är teologi som blir synlig i vår gudstjänst.

Tips till andra församlingar för att få mer liv?
-Att ge mandat. De som ”hjälper till” - det får inte bara bli att de ”hjälper till”, utan man ger dem ett mandat. Då får de tycka, tänka och agera på ett sätt som ibland går emot mina tankar, men det måste vara okej. För det här vi:et måste vara på riktigt. Men det är en balansgång. Det är självklart att jag har en riktning vart vi ska gå, och om det finns folk bland våra volontärer som vill gå åt ett annat håll så måste jag säga stopp. Men var går gränserna i det? Men både min förkunnelse och mitt sätt att leda arbetslaget handlar om att ta ut en riktning. Riktningen behöver vara tydlig.

Hur ser den riktning ut?
- Det handlar om att älska Gud och älska människor. Det handlar om Jesus, om bön, om lovsång. Att Gud är på riktigt. Och att vi gör det här tillsammans. Det handlar också om mission. Att det är ett budskap som måste ut i ord och handling. Att ge Guds kärlek till människor. Att folk som kommer hit och som kommer i kontakt med oss, ska få fatt i att Gud älskar.

Har du någon speciella minnen?
-Tacksägelsedagen 2019. Efter predikan så leder jag en bön som jag ofta gör. Jag stannar upp en stund i tystnad och så börjar en sång ringa i mig som jag tar upp acapella. Och alla börjar sjunga. Vår musiker Lars Ekberg sätter sig vid pianot och det började brusa i kyrksalen med en förnyad dimension. När den sången är slut så tar vår musiker upp ytterligare en sång och ytterligare en sång. Jag vet inte hur länge vi håller på. Det minns jag. Det var inget planerat utan det bara blev och vi hade mod och mogenhet att öppna för det. Ett slags ”Gud nu” som blev väldigt tydligt. Vi var i en väldigt speciell tillväxtfas när det gällde söndagarna. Det ökade och ökade och ökade. Vi var uppe i 200 personer. Sedan kom pandemin och det var tufft för det bara kraschade.

Ett annat minne, som har med pandemin att göra, är att vi ändå ville ge så många som möjligt en gudstjänstupplevelse. Jag minns den långfredagen när vi hade nio olika nattvardsgudstjänster. En halvtimme med åtta personer åt gången. Vi älskar församlingen och vi visste att församlingen behöver det här. Så 72 personer kunde vi betjäna den dagen. Jag ångrar inte det, men det var inte mycket med mig när dagen var slut (skratt). Mot slutet så ledde jag en nattvardsbön och sedan blev jag tyst för jag visste inte var jag var någonstans, så Helen (diakonen) fick sufflera. Vi älskar församlingen, vi älskar människorna och vi ville ge dem möjlighet att fira en långfredag.

Har du någon hälsning till församlingen framåt?
-Gå med Gud och låt det få vara verklighet i din vardag. Både dag och natt. Inte minst när man vaknar på natten och är orolig. Att man låter Gudfaktorn vara med i allt.

Något mer du vill lägga till?
-Jag känner mig otroligt lyckligt lottad som har ett sådant här arbetslag med så otroligt mycket kvalitet. Det är häpnadsväckande. Vi har en fantastisk kyrkoherde och kloka och modiga förtroendevalda. Jag är tacksam!