Mitt i Finska vinterkrigets hårda villkor, sträckte släkten fram sina omsorgsfulla händer, gav dig tak över huvudet och mat för dagen.
Med trauman från tidig ålder och efterkrigets tuffa spår, är det förståeligt idag, att det var lätt att ty sig till flaskans brutala makt och mani.
Stilig tuffing ut i världen, äventyrat hit och dit för arbete, till Sverige, hamnar på fel sida av lagen och tillbaka till Finland.
I en fabrik i Lahtis möttes du och min mor. Det gick alltför fort i svängarna, och plötsligt var ni gifta. Min mor fann sig inte i din stormiga livsstil, utan rymde illa kvickt med mig i magen till Sverige. Kvinnokarl som du var, lika fort mötte du en ny kvinna, som var vid din sida till sin död.
I min tidiga tonårstid, blev jag förespeglad att du var ett offer av din generation. Naturligtvis fanns det aldrig någon djupare nyfikenhet, utan förstod genom min mors blick vad hon ville beskydda mig ifrån.
Många år senare, långt in i vuxen ålder frågade en släktig om jag hade tänkt att möta dig. Va. Möta min far?! Blev tagen på sängen. Hade redan då försonats med vilka galna gener som kom från dig. Men istället blev ett frö sått.
Tankar och funderingar, glömda rädslor om rostiga rykten som sakta väcks upp igen.Vem är du, kan du göra mig illa, började jag fundera på nytt.
Med tiden till hjälp, har det varit en mognad över tid, att ta mod, både våga och vilja att möta dig. Blev tillslut fast bestämd att med egna ögon se dig i ögonen och få en egen uppfattning om vem du är.
Allting har sin tid, och när tiden var mogen, var du inte till att träffas. Istället gav jag dig valet att kontakta mig. Det gick fort.
Tänk att ens föreställningar och fördomar från ett ögonblick kan försvinna ut i intet genom ett telefon- samtal. Att höra min far brista i gråt fick mitt hjärta att översköljas av barmhärtighet. Blev chockad. För, vad höll på att hända mig?
Trots min mors beskyddande kärlek och omsorg, förstod jag, att det var detta min mor ville, att jag skulle få kontakt med dig den dagen jag var klar för det. Försoningens timme var inne.
När en ny dörr öppnas, kliver man in i en ny värld. Som vem är du, eller rättade sagt, vem var du - egentligen?
Med extremt dålig hörsel och hälsa, hade du tagit hårt stryk efter tufft liv, och med mitt dåliga modersmål klarade jag inte nå fram med mina grubblerier till dig, som:
Vem var du, vad ville du i livet, vad var dina drömmar och önskningar? När saker och ting var till rätta, kunde du känna balans och djupare inre harmoni? Utan självmedicinering, vad fick dig att känna dig lycklig? Men framförallt, vilka likheter och gemensamma nämnare har du och jag?
Det jag vet, min villkorslösa kärlek, kreativitet och styrka, är från min mor, kanske kommer intensitet och djärvhet från dig.
Trots att jag aldrig fick möta dig fysiskt, bara på telefon känner jag oändlig tacksamhet att vi fick själslig kontakt. Far och dotter.
För det var en helt fantastisk känsla, när du sa, att du höll av mig, lilla mig, som din dotter. Sakta men säkert väcktes en främmande, men djupare känsla, att jag hade en far.
Med din bräckliga hälsa var det fantastiskt att vi pratades vid under ett och ett halvt år. Många alldagliga samtal, utan mening och mål.
Visst kunde du vara intensiv och krävande med typiskt finskt temperament och som gick fort över. Precis som jag. För blodsbandet var där och det kunde inte på något sätt brytas.
Tiden är dyrbar när man lever på lånad tid. Många gånger har jag funderat på vad jag kunde göra för dig, men på grund av pandemin var det låst. En sträng maning kom från mig, om att ringa mig när du kommer till sjukhuset.
Tack för att du ringde mig, så som jag hade bett dig om att göra. Tack för att jag fick ett sista samtal och hålla dig mentalt i handen. Tack för det sista du sa “du är min dotter, det här känns riktigt bra”.
Text: Sarah Johanna