Meny

Svenska eller norska?

Jag läste texten igen. Det hade smugit sig in ett ”betydning”, ett ”möterum” och till och med ett ”dåligare”. Var det möjligt? Så heter det ju inte. Det är ju norska. Jag kände mig som Dolph Lundgren, skådespelaren som efter några år i Hollywood hade svårt att hitta de svenska orden. Fast för mig var det ännu värre, jag hade inte ens märkt att de försvunnit.

Det hör till ovanligheten, men det händer att jag skriver på svenska på jobbet. För det mesta är det små meddelanden till kollegor. Då spelar det ingen roll. De ser inte felen. Men så var det det där mejlet som jag skickade till Sverige. Det kändes inte bra. 

Sitter identiteten i språket? Vad händer med de kulturella rötterna när inte ens det mest grundläggande fungerar? Jag trodde att det jag lärt mig i sandlådan i Södertälje skulle sitta för alltid. Det är inget fel med att äta brunost, se långa schackpartier på tv eller vara med på dugnad, men jag ville veta när jag valde det norska och när jag valde det svenska. Jag var tvungen att göra något.

Tillbaka till modersmålet

Jag läste Liza Marklund, Jan Guillou och Vilhelm Moberg (Utvandrarna var ju lämplig litteratur i sammanhanget), och jag började skriva för skrivandets skull. Jag hittade en novelltävling på nätet, knåpade ihop ett bidrag på ren svenska, absolut ren svenska, för jag gick noggrant igenom texten innan jag skickade in den. Mirakulöst nog blev den utplockad som en av vinnarna.

Innan novellen skulle tryckas i en antologi skickade jag den till mamma. Hon var inte överdrivet nöjd med språket. Personerna i novellen skulle gå på tur, de hade tagit med sig matpacke och någon sprang på sin egen banhalvdel. Helt naturligt, tyckte jag som bott i Norge i tio år. Jag hörde mamma skaka på huvudet. Ja, jag vet, jag vet det nu, det heter matlåda och planhalva, och gå på tur gör man inte. Möjligen åker man skidor eller går ut och går, men de flesta gör inte det heller.

Henning Mankell bodde i perioder i Mocambique. Hade han samma problem? Och hur var det med Håkan Nesser medan han bodde i Storbritannien och USA? Knappast upplevde de samma vånda. Jag inbillar mig att det är likheterna i språken som ställer till det. Norska och svenska går i varandra. Samtidigt som det är en befrielse att bli förstådd på sitt modersmål är det grus i maskineriet för den som vill fortsätta att kommunicera på någorlunda korrekt svenska. Efter några år vet många av oss helt enkelt inte vad som är riktigt.

 Längre och längre texter

De flesta författarskap börjar med noveller, och de flesta slutar också där. Jag fortsatte, envist, och efter ytterligare några noveller började jag på romanen. Fortfarande för att hålla språket vid liv, men nu hade det också kommit ett annat sug. Det är en häftig känsla att sitta vid datorn och känna händerna trycka fram berättelsen, de stunder när man inte är helt medveten om hur det sker. Jag lärde mig att det kallas att vara i flytet, och när jag varit där ville jag dit igen. Och igen.

Romanen heter Offerlamm och handlar om en isländsk kvinna som förlorat sitt barn vid förlossningen i Uppsala. Nio år senare får hon bekräftat att inte allt gått rätt till, och hon får en möjlighet att ta reda på vad som hänt. Hon reser till Sverige för att ta sig ur den gränslösa sorgen det dödfödda barnet gett henne.

Den norska kryddan

Det är en spänningsroman, förhoppningsvis med en egen ton. För där kommer den stora fördelen med att bo i Norge för mig som författare. Språket förskjuts en aning då det hämtar influenser från norska, blandar in dem, och omärkligt skapar det en ny stil. Det är ett sätt att skriva på som bara skiljer sig en aning från det vanliga, men som för den vane lektören på förlaget är nog för att läsa vidare i just det manuset bland de tjog som kom in den veckan. Då blir det norska inflytandet en krydda och en inkörsport till att få boken antagen, om jag bara klarar att hålla borta de rena språkfelen.

När jag skriver det här är Offerlamm på tryckeriet. Tänk om inte mamma, redaktören eller korrekturläsaren hittat alla de norska stavningarna eller de där uttrycken som inte fungerar i Sverige. Någon annan kommer säkert göra det, men jag får bara låta det vara, och hoppas att de tror att jag gjort det medvetet.

 Text: Niklas Magnusson