Augusti! Sommarens sista flämtande andetag, kvällarna börjar bli mörka. Vi har dukat upp ett fint bord i kolonistugan med kräftor, västerbottenpaj och något gott i glaset. Pappersmånarna är på plats, dom fåniga partyhattarna likaså. Kan man ha det bättre? Hela familjen är samlad och ska fira – eller kanske ännu hellre – markera att ännu en sommar går mot sitt slut. Det gör vi varje år. Och vi ser fram emot den här dagen; en sista chans att få njuta av den varma årstiden tillsammans med nära och kära.
Synd bara att det ser ut som om det kommer att bli regn hela dagen. Jag kommer ärligt talat inte ihåg sist vi hade en kräftskiva med fint väder, men vis av skadan har vi tursamt nog införskaffat ett snitsigt partytält för ett antal år sedan, så våta ska vi inte behöva bli. På utsidan iallafall…
Trots alla förberedelser, är det som om feststämningen liksom inte helt vill infinna sig, för vad blev det egentligen av den här sommaren? Dagarna liksom bara rann iväg, och det var ju så mycket vi skulle hinna med. Och så det evigt eländiga vädret som lägger lock på stämningen oavsett vad man företar sig. Vecka efter vecka regnar bort i ett tröstlöst mörker. Vad är det jag egentligen vill markera den här dagen? Alla förväntningar som har gått i stöpet? Alla planer och semesterdrömmar som inte blev av eller var för dyra att genomföra? Hela året laddar vi för några fattiga sommarveckor, som vi inte har någon som helst kontroll över, men vi lägger gladeligen alla ägg i samma korg, satsar allt på ett kort, eller vad jag ska använda för metafor, i den lyckliga naiviteten om att «allt ska bli så bra, bara det blir sommar!!!» Och här sitter jag, och har liksom inte någon känsla av att det faktiskt har varit någon sommar överhuvudtaget. Den gick mig visst spårlöst förbi.
Jag har för länge sedan genomskådat alla glamorösa bilder och berättelser om alla «perfekta» familjer på «perfekta» semestrar, men det sitter ändå en liten tagg i samvetet som säger att «om bara jag hade ansträngt mig lite till» så hade semestern blivit bättre och inte gått fullt lika fort. Och så detta eviga vädret som aldrig kan samarbeta! Kan det inte låta bli att regna nu när vi ska ha det trevligt «för en gångs skull?!»
Men så stannar jag upp ett ögonblick och ser mig omkring: Runt mig sitter alla dom människor som betyder något för mig, som jag håller kär. Det regnar, men vi är här, vi är tillsammans. Vi har fått uppleva ännu en sommar i varandras sällskap, så då kan ju inte sommaren ha varit helt bortkastad. Om man kan kalla det att «vara tillsammans», för «sommarkänsla», så har det varit en lyckad sommar. Jag höjer mitt glas, och skålar för oss och för sommaren, och när det gamla slitna, läckande partytältet sänder en regnstril ner längs nacken och innanför skjortan på mig, så kan jag inget annat än att skratta.
Skribent: Claes Krogsgaard Ericsson