Meny

Pappan som ville vara pappa

Att bli pappa är omvälvande. Det kan upplevas som en stor utmaning och en tid av genomgripande förändringar. Förväntningarna kan variera beroende på de egna upplevelserna och ”myter” om hur en pappa ska vara. Niklas är tvåbarnspappan som bestämde sig för att förverkliga sina förväntningar.

Niklas manövrerar självsäkert den breda syskonbarnvagnen. 
- Den väcker uppmärksamhet när jag kommer och inger respekt, säger han med ett stort leende. Niklas är pappa till Tilja, 2 år och Ella 11 månader. När Tilja föddes var Niklas hemma de två obligatoriska veckorna efter födseln men efter dessa två veckor var han tillbaka igen i fulltidsjobb hos Power. Vardagslivet i den lilla familjen fungerade fint. Den nya tillvaron var spännande och givande men Niklas kände att han inte fick ta så stor del av familjelivet som han önskade. Dessutom utvecklade Tilja sig till att bli väldigt knuten till mamma Emelie. 

- Hon var så jobbigt mammig och jag fick inte den platsen jag önskade, säger Niklas. Han kände att han inte räckte till trots att han ville hjälpa. Ofta var det bara amning som Tilja var intresserad av och då hade inte Niklas något att ställa upp med. Han minns en gång, när Emelie skulle på träning en kväll, att allt skar sig. Panik, inget hjälpte. Niklas fick ringa tillbaka Emelie, som fick avbryta sin träning. Springande mot träningslokalen möttes de på halva vägen så att Emelie, sittande på en mur utmed vägen, kunde amma. Niklas förväntning på papparollen blev inte uppfylld. Han ville byta blöjor, leka, trösta, mata, springa till doktorn när febern blev för hög, ja allt som knyter band till barnet. Hans förväntning på papparollen var en längtan efter närhet. 

När Ella kom
Därför, när Ella anmälde sin ankomst var Niklas snabb. Denna gång ville han vara hemma. 

- Jag ville lära känna barnet från grunden och få samma täta relation som en mamma. Det kändes som att det nu var min tur och jag ville ta vara på tillfället.  Nästa barn skulle om möjligt bli ”pappig” istället”, skrattar Niklas. Emilie hade klarat att dra det tunga lasset med första barnet så då borde väl Niklas klara det också? För att detta skulle vara möjligt var paret överens om att amningen var tvungen att avvecklas fort. Efter sju veckor slutade Emelie, med hjälp av hormonbehandling, att amma och Niklas kunde få överta med bröst-mjölks-ersättning. Nu skulle Niklas få den efterlängtade närheten. 

- Många andra pappor tror att det är avkoppling att vara hemma med barn, men det är det inte säger Niklas bestämt.  Man kan aldrig koppla av. Det är alltid mycket att göra, även när barnet sover. Ja, det är faktiskt motsatt, det är en avkoppling att få möjlighet att gå till jobbet. 

Den första tiden, innan han arbetat in rutiner, var värst för Niklas. Han förstod att det skulle bli tufft men att det skulle bli så jobbigt hade han nog inte riktigt föreställt sig. Det var bristen på nattsömn i perioder som var värst. När Ella sovit dåligt och Tilja i alla fall vaknade pigg kl 05 och vill upp, då var det jobbigt att starta dagen.

Mottagandet
Vi talar vidare om förväntningarna från omgivningen på deras beslut. När Niklas berättade att det var han som denna gång skulle vara hemma och dra det tyngsta lasset möttes han för det mesta av positiva reaktioner. Hans föräldrar blev först lite förvånade, gick det verkligen att göra så idag, men tyckte sedan att det var positivt. Hans killkompisar var väldigt positiva och blev inspirerade till att göra likadant. 

Niklas är en glad och utåtriktad person som lätt kommer i kontakt med människor. På café får han ofta kontakt med mammor som fikar med sina barn. Till hans förvåning möter han här ibland negativa reaktioner. 

- Det är ofta de lite äldre mammorna som reagerar, säger Niklas. Han får höra att moders- mjölks-ersättning inte är bra och att det är den ammande mamman som borde ta hand om barnet. Niklas tar det lugnt. De undersökte bl.a. med Helsesøster innan de beslutade att gå över till modersmjölkersättning. Han tror istället att vissa mammor vill hålla på sin rättighet som mor.

- Kan det vara att de känner sig hotade? frågar Niklas.  

 Niklas hade förväntningen att hemmapapparollen skulle ge honom möjligheten att komma närmare barnen, den blev helt infriad. För Niklas har upplevelsen varit enbart positiv. Närheten till barnen övergår allt annat han har upplevt. Han har nu varit hemmapappa i 11 månader och säger att rollen har gjort honom till en mer ordningsam person. 

- För att vardagen med små barn ska fungera måste man ha ordning, struktur och rutiner i livet säger han. Vid ett eventuellt tredje barn vill Niklas gärna vara hemma igen. Där är Emelie inte hel överens. Om det skulle bli aktuellt med ytterligare ett barn tycker hon att det i så fall är hennes tur.

Text: Hélène Tranell