Det som startade i en europeisk storstad har vuxit till en världsomspännande kyrklig närvaro.
I de tidigaste församlingarna, i Paris och London, var de svenska bofasta, affärsmännen och diplomaterna målgruppen för verksamheten. Några hundra år senare etablerades en mängd sjömanskyrkor som ägnade sig åt diakoni och mission bland svenska sjömän, och när charterturismen tog fart på 1970-talet tillkom en mängd kyrkor med turister som huvudsaklig målgrupp.
Svenskarnas framfart ute i världen har tagit sig olika uttryck och varje svensk utlandsförsamling har sin egen historia, men vi hör ändå ihop och är kyrka tillsammans.
Marie Granbom, som under många år varit frivillig i Margaretakyrkan, gör just nu några månaders volontärtjänst i Svenska kyrkan i Melbourne. Vi bad henne sända en hälsning ifrån verksamheten där. Peter Styrman har sedan augusti 2025 rest till Bergen för att leda gudstjänsterna där. Han var under många år kyrkoherde för Svenska kyrkan i Österrike och Ungern, och ger oss en hälsning från erfarenheterna där.
Att vara en del av församlingen i Wien
Någon har sagt att ”varje församling är en hel kyrka”. Samtidigt är ju varje församling en del av Kristi stora Kyrka. En tjänst för evangeliet är inget soloprojekt, varken för enskilda eller församlingar; trots att vi var och en är själv- ständiga subjekt. Under några års tjänstgöring i Wien blev det tydligt för mig.
Församlingen Österrike är (precis som i Norge) en del av Svenska kyrkan; gudstjäns-terna firas på vårt modersmål och på välbekant sätt; vi känner igen både psalmer och liturgi. Ändå kan det bli lite ensamt när man är en församling i exil och den enda i sitt slag. Då är det väldigt skönt att vara en del av ett större sammanhang.
Vår församling i Wien hade ett stort utbyte av den Anglikanska kyrkan (som Svenska kyrkan har ett långtgående samarbete med). Där fanns kollegor under samma villkor som våra, nämligen att vara utsända från sitt hemland. Det var mycket gott att gemensamt kunna stödja varandra och fira gudstjänst tillsammans; ett tecken på att varje församling har en större tillhörighet. Särskilt minns jag långfredagarnas gudstjänst med läsningar och böner från många delar av världen. (Den anglikanska gemenskapen är ju världsvid). Samtalen efter sådana gudstjänster ledde också till en större kulturell förståelse mellan våra respektive ursprung.
De allra flesta österrikare är katoliker. Även dessa är en del av Kristi stora Kyrka och vi fick en vacker bekräftelse på det i de ekume- niska andakter som började firas varje månad. Katoliker, lutheraner, ortodoxa, kopter - österrikare, svenskar, serber och egyptier som ber för varandra - en enorm rikedom.
Ganska regelbundet inbjöds i denna gemenskap till samtal och reflektion kring vår tro och dess olika uttryck. Det var en stor förmån att under några år få representera vårt sammanhang - Svenska kyrkan - i den stora gemenskapen Kristi Kyrka.
Denna, vår förmån som utlandsboende, kan också bli en resurs för hela vår egen kyrka. När vi berättar för vänner och bekanta på hemmafronten om församlingens betydelse och våra erfarenheter från ”exilens” horisont blir hela Svenska kyrkan rikare. I utlandsförsamlingarnas liv ser vi att missionsbefallningen är levande. Kristus är på god väg att nå ut till alla folk.
Skribent: Peter Styrman
Att vara en del av församlingen i Melbourne
Att vara en del av församlingen i Melbourne som volontär har på många sätt lärt mig vad ordet tillsammans betyder. I jämförelse med församlingen i Oslo är Melbourneförsamlingen liten till antalet människor, men stor i värme — det är kanske just i detta mindre format som jag märker hur varje individ berikar gemenskapen på sitt sätt.
Varje tisdag, torsdag, lördag och söndag blir församlingssalen inte bara en plats för guds-tjänst, utan ett andra hem där människor från Sverige och andra skandinaviska länder möts. Här samlas många från olika länder, kulturer och livssituationer. De samlas och har samlats under många år i en fin gemenskap som är väldigt betydelsefull eftersom man är många mil hemifrån, och många mil ifrån det svenska språket, kulturen och en gemenskap.
The Toorak house, Svenska kyrkan i Melbourne, är fantastisk byggnad med park som samlar människor över generationsgränserna. Här möter Melbourneboende svenskar, nyss fyllda 82 som varit med och handgrävt poolen på egendomen, Svenska volontärer på 19 år som för första gången lämnat sina trygga hem och rest till andra änden av jorden. Det är spännande möten för både gammal och ung.
Som volontär får jag på nära håll se hur myc-ket denna gemenskap betyder. I praktiska uppgifter – allt från att förbereda fika till att välkomna nya ansikten vid dörren – uppstår små ögonblick som knyter oss samman. Det kan vara ett samtal med någon som just flyttat hit och saknar ett sammanhang, eller glädjen hos en familj som hittar en trygg plats där barnen får springa i den vackra trädgården, prata svenska och känna sig hemma, långt borta. Man märker snabbt att ens insats, hur enkel den än känns, betyder något för många.
Melbourne är en stor stad där tempot ofta är högt och avstånden långa. Just därför blir kyrkan en viktig paus i vardagen — en plats där man saktar ned och möter varandra utan brådska. En kaffe och nybakad kanelbulle i skuggan av de gamla träden är inte bara en svensk fika, utan en trygghet och gemenskap långt hemifrån.
Här blir tron konkret i handling: någon erbjuder skjuts, en utflykt, ett samtal, Melbourne-tips, livserfarenhet byts mellan gammal och ung. Det är i dessa små, vardagliga uttryck som gemenskapen får liv.
Man känner tydligt att man inte står ensam. Vi är en del av något större: en global kyrka. När vi möts i Toorak house i Melbourne känns avståndet mellan kontinenterna mindre. Det påminner oss om att församlingen inte bara är lokal, utan också universell.
Arbetet här i Melbourne handlar därför inte bara om att bygga en lokal gemenskap, utan om att bidra till ett nätverk av tro, stöd och omsorg som sträcker sig över hela världen. Och det är just där, i den känslan av samhörighet, som temat Tillsammans får sin djupaste mening.
Skribent: Marie Granbom