Lyssna

Nyhet / Publicerad 28 oktober 2020 / Ändrad 10 november 2020

Nära döden

Kan en upplevelse av att vara i dödens närhet förhöja vår livskänsla och öka vår tillit till Gud? Här följer ett samtal med Kay Germeten som i en akut situation överlämnade sig i Guds händer. Hon svarar ett tveklöst ja på den frågan.

En februarikväll 2013 var det dukat till fest i Margaretakyrkans salar. Det var kyrkoherdemottagning och fullt med festklädda gäster. Under välkomsttalet svimmade Kay. När hon vaknade till låg hon på golvet med frågan ”Var är jag?”. Hon såg upp mot ett välkänt tak och förstod att hon var i kyrkan. Det kändes gott i all förvirring. En annan av gästerna, en akutsjuksköterska var vid hennes sida. Kay berättade för honom att hon hade en utposning på kroppspulsådern över hjärtat. När hon hörde sig själv säga de orden insåg hon hur allvarlig situationen var. ”Jag förstod att det inte var upp till mig eller någon annan människa hur det skulle gå”. I den stunden bad Kay ”Jag överlämnar mig, kropp och själ i dina händer – i din faderliga vård.” Hon var inte rädd längre, hon hade inte smärtor.
Det som hände sedan minns hon bara glimtvis. En massa folk som stod och väntade när hon kom med ambulans. Många händer som tog av och till och med klippte upp kläder. Röntgen som visade att aortan hade brustit och omedelbart dags för operation.
När Kay vaknade var det ljust. Hon var törstig och bad om ett glas vatten och sedan ett till. Hon har ett tydligt minne av några läkare som stod en bit bort i rummet. De verkade glada och uppsluppna, det var en festlig stämning runt dem. Kay hörde inte vad de talade om och frågade vad de firade. ”Vi är så glada när vi lyckas i en sådan här svår situation. Det är en stor uppmuntran för oss” svarade de. De var att Kay överlevt operationen som de firade! Och när Michael, akutsjuksköterskan som hade förstått situationen och hjälpt Kay att fort komma i väg till  Ullevål sjukhus, kom på besök till sjuksängen kändes det stort. ”Då grät jag”, minns Kay.
 
Talgoxar och ödmjukhet
Före den här händelsen tog Kay, som de flesta av oss livet och hälsan för givna. Nu präglar glädjen och tacksamheten hennes dagar. ”Jag värdesätter det jag får vara med om”.
Kay berättar att hon varje morgon går ut på sin trapp med brödsmulor i handen. Då kommer några orädda talgoxar och äter ur hennes hand. ”Det vackra, det goda betyder mer för mig nu och jag har lättare att släppa taget om det som jag inte uppskattar. Livet har fördjupats.”
”Jag är inte rädd för döden men jag vill gärna leva”. Ibland kan man höra om livströtthet, livsleda. Det gäller inte Kay. Hon tar emot de dagar som kommer med tacksamhet.
Att berätta om den starka upplevelsen tror hon kan hjälpa andra som upplever oro och rädsla för sjukdom och död. Hon är inte rädd att upp ämnet och tala om det.
Henri Nouwen har skrivit att en ödmjuk människa vet att hon fått livet som gåva av Gud och att hon är dyrbar i Guds ögon. I den bemärkelsen är Kay ödmjuk. Hon vet vem som gett henne livet och den vetskapen har gjort att hennes kärlek växer.
”Jag tror att Gud vill att vi ska leva tillsammans vi människor och att vi ska visa kärlek till varandra oavsett vem eller vilka vi är.”

En kris och ett privilegium
Kay har också lärt sig att inget är självklart. Det som behöver göras ska göras här och nu. Att skjuta upp kan innebära att det inte sker. ”Jag vill ta vara på mina dagar. Här och nu – det är det enda vi vet.”
Det var en tung väg tillbaka till livet och hälsan men nu är känslan av livsglädje mer intensiv. Det kan låta som en paradox men Kay upplever sig priviligierad som har varit med om att vara så nära döden och överlevt, att få leva med den erfarenheten har förändrat hennes upplevelse av livet.

Text: Kristina. S. Furberg