På 90-talet var jag i Etiopien under en tid och gick i gudstjänst i den lokala kyrkan. Söndag efter söndag var där ca 300 etiopier och jag. Jag förstod inte deras språk, vi kom från olika länder och väldigt olika livssituationer och ändå kände jag gemenskap med dem i gudstjänsten. Trots våra till det yttre stora olikheter och skillnader så delade vi var och en, en inre gemenskap med Gud. Denna inre gemenskap är inget nytt, det är tvärtom något mycket gammalt. Ja rent av ursprungligt.
En av de första gudsbilderna vi får i bibeln kommer redan i dess första kapitel då Gud i skapelsen säger. ”Vi skall göra människor som är vår avbild, lika oss.” (1 Mos.1: 26)
Gud talar om sig själv i plural. Man kan fundera på olika sätt varför det står så. Ett sätt att tänka är att Gud i sig själv är en relation, att Gud till sitt väsen är en gemenskap och en vänskap. Relationen mellan Fadern och Sonen och Anden. En trepersonlig Gud. Man kanske skulle kunna drista sig till att säga att innan tiden startade så fanns relationen Fader, Son och Ande. Den relationen är världs-alltets ursprung och fundament, tillvaron är inte tom, den är buren och omsluten av denna ursprungliga gemenskap. Vi är inte ensamma, Gud är alltid med oss.
Det andra man kan utläsa ur den bibelversen är att det finns en Gudslikhet i varje människa. När Gud skapade människan så ville Gud, av någon anledning, att vi skulle vara guds avbild, lika Gud. Det är som att Gud som till sitt väsen är relation bjuder in människan i den relationen. I denna gemenskap av tre, Fadern, Sonen och Anden bjuds en fjärde deltagare in – människan. Trots att Gud är så ofattbar och obeskrivlig, trots att Gud är bortom alla ord och alla bilder så läser vi gång på gång i bibeln att Gud anstränger sig väldigt mycket för att vi skall kunna ha en personlig relation till Gud. Att Jag får upptäcka att Gud är ett Du. Det yttersta tecknet på Guds ansträngningar att bjuda in oss i sin gemenskap är att Gud blir människa som vi, i Jesus Kristus.
När Jesus vill beskriva sin relation till lärjungarna säger han: ”jag kallar er inte längre tjänare, ty en tjänare vet inte vad hans herre gör. Jag kallar er vänner, därför att jag har låtit er veta allt vad jag har hört av min fader. ” Det är ett uttryck för förtrolighet och närhet, gemenskap och vänskap. Jag tänker att det är kyrkans väsen, en olikheternas gemenskap där massor av människor från olika världsdelar och sammanhang, med olika språk och med massor av olika åsikter har en gemenskap med Gud och med varandra. Vi är kallade att tillsammans öva oss i kärlek, vänskap och gemenskap. Ju mer vi gör det, ju mer lika Gud blir vi och rör oss närmare Gud. Ju närmare var och en av oss kommer Gud, ju närmare kommer vi varandra och liksom Jesus kan vi kalla varandra för vänner.
Skribent: Håkan Karlsson