Meny

När livet tar en annan vändning

Jag älskar min dotter över allt på denna jord. Jag ångrar inte en dag att jag valde att behålla henne men jag ångrar situationen jag hamnade i.

Jag skyndar iväg. Jag ska möta Jessika på en lunchrestaurang i Oslo centrum. Det är en av de där härliga första vårdagarna i mars som vi alla har längtat efter. Helst vill man bara dröja sig kvar ute i vårsolen men det är ett kallt drag i vinden så Jessika och jag bestämmer oss för att sitta inne. Jessika har egentligen ett annat namn men för att skydda sin dotter och sig själv önskar hon inte att vi skriver ut hennes riktiga namn i denna intervju. Egentligen hade vi också avtalat att träffas en annan dag men på grund av förändrade planer för dottern kastar vi snabbt om våra – det är vardag för en ensamstående mor, man måste vara flexibel. Dagen blir sällan som planerad.

Jessika kom, som så många andra svenska ungdomar, till Norge för att jobba och snabbt tjäna ihop ett sparkapital som senare skulle användas till resor. Hon hade hört att lönerna var högre i Norge men även att prisnivån var högre. För att undvika de höga kostnaderna i Oslogrytan flyttade hon till Lofoten och ett jobb på en restaurang. Senare blev det även andra ställen i Norge och andra jobb. Jessika berättar att hon alltid gått sina egna vägar i livet. 

Efter några år i Norge sker det som inte alls var planerat – Jessika blev gravid. Jessika säger  ”-jag älskar min dotter över allt på denna jord. Jag ångrar inte en dag att jag valde att behålla henne men jag ångrar situationen jag hamnade i.” Hon berättar att hon nästan inte har någon kontakt med pappan. Han bor inte i Norge och visar inget intresse för att lära känna dottern. Hon upplever honom som opålitlig och vill inte att dottern ska bli sårad eller besviken. Utan att veta om det är ett riktigt beslut har hon valt att skärma dottern från pappan. Jessika säger att hon känner bitterhet…men i nästa andetag skjuter hon in att hon inte kan tillåta sig att bli deprimerad. Hon har ansvar för dottern och något annat alternativ finns inte. Även om livet inte är en dans på rosor så bara måste hon...måste klara vardagen, måste klara ekonomin, måste ge dottern ett bra liv!

Mitt i det jobbiga blir vi avbrutna av servitrisen som kommer med maten. Jessika som är vegetarian har beställt en vegetarisk hamburgare, jag som är en ostälskande frankofil föll åter igen för en chèvre-sallad. Allt ser väldigt gott ut och det är fint med en liten paus i samtalet.

Bild: Pixabay/ Mezenmir

Jessika förstår att graviditeten innebär stor förändring i hennes liv och att helt andra krav kommer att ställas på henne. Med ett växande liv inne i sig utbildar hon sig till hudterapeut. En god väninna ställer upp och finns vid hennes sida under födseln. Jessika vet inte hur hon skulle klara sig utan väninnans stöd, tacksamheten lyser i hennes ögon. Jessika får jobb på hudsalong men vardagen visar sig svår att pussla ihop. Barnehagen stänger kl. 16 i Norge och Jessikas jobb slutar kl 17. Dottern är nu tre år. Jessika jobbar två dagar i veckan, dessa två dagar hämtar väninnan dottern till dess att Jessika har slutat sitt jobb. Jessika säger att hon är rädd för att ta på sig mer jobb. Ett eventuellt annat jobb måste bland annat ligga nära barnehagen så att inte restiden äter upp den kortare arbetstiden. Det är mycket som ska fungera och planeras. Tyvärr upplever också Jessika att det uppfattas som negativt att hon är ensamstående mamma när hon söker jobb. 

Som situationen ser ut nu är dagtid, när dottern är på dagis, Jessikas enda möjlighet till andningsrum. Hon värdesätter och prioriterar dessa återhämtningspauser. Hon vet att om dottern ska ha ett fint liv kräver det att hon själv är i god form, psykiskt och fysiskt. Trots detta lever hon med en konstant oro att hon inte ska kunna erbjuda henne ett tillräckligt bra liv. 

Jessika berättar att när lugnet lägger sig på kvällen i den lilla lägenheten känner hon en väldig tacksamhet! Tacksamhet för att dottern kom till henne. Hon ger styrka och livslust. Hon är blänket i en pressad vardag.

Jessika är stark tycker jag men det vill hon inte hålla med om. Hon håller fast vid att hon bara måste, det är inte styrka, säger hon. Vid ett snabbt sök på nätet hittar jag synonymer för styrka; energi, ork, uthållighet, mod…det finns många. Jag tycker att alla dessa ord passar in på Jessika. Hon visste vad hon gick in i även om det blev tuffare än hon trodde. Hon valde livet och att kämpa. Hennes drive och självständighet, det är bevis på styrka!

 Text:  Hélène Tranell

 

är du ensamstående?

Det kan vara svårt att få ihop vardagen som ensamstående. Om du behöver någon att prata med, få råd eller stöd på annat vis kan du kontakta församlingens diakon Kristina Furberg på kristina.s.furberg@svenskakyrkan.se