- Magasin INTRYCK har temat ”mänskligt”. Vad tycker du att det har med Vilhelm Moberg att göra?
Jens svarade att det första han tänker på är just hur ”mänsklig” Moberg är, det vill säga full av fel och brister. Moberg är djupt medveten om sina egna brister, sin oförmåga att vara trogen, hans dåliga humör och mycket annat. Det intressanta är att han samtidigt idealiserar människor som tycks sakna brister, både i verkligheten och i sina romaner. Karl-Oscar och Kristina i Utvandrarna är nästan omänskligt fria från brister, säger Jens. I privatlivet upphöjer Moberg t ex Torgny Segerstedt till ett upphöjt väsen, nästan gudomliggör honom, och dyrkar hans principfasthet och integritet, förklarar Jens vidare. Moberg är själv mänskligt bristfull men han älskade de omänskligt felfria.
- Hur började din fascination för Moberg?
Jens berättar att han studerade litteratur vid ett universitet i San Diego, Kalifornien. Han behövde ett ämne för en uppsats och upptäckte att Moberg hade författat det mesta av boken Utvandrarna i en lyxig beach-miljö, bara några mil bort. Det blev en så märklig kontrast – berättelsen om fattigsverige författad i en exklusiv miljö under Kaliforniens sol. Det väckte nyfikenhet och så började allt.
Efter uppsatsen blev det forskning och 2009 disputerade han vid Lunds universitet på en avhandling om Moberg, Mobergland.
- Du har ju bokstavligen levt med Moberg i många år. Finns det något som du först inte såg om Moberg och som överraskat dig längs skrivandet?
”Det fysiska”, svarar Jens. Han berättar att samtiden beskrev Moberg som en jätte. ”Kolossal, enorm, nästan två meter” kunde de som mött honom ge som beskrivning. Så upptäckte Jens att det står 1.83 i passet. Hur kunde folk som kände honom och haft tid att mäta honom med blicken ta så fel, undrar Jens. Han var grov rent fysiskt - händer, huvud, axlar, allt var stort. Det var också sättet han rörde sig på, men framförallt hur han tog plats i ett rum och i sociala sammanhang. Att han egentligen var måttligt lång, bara något över medellängd, överraskade. Att han uppfattades som ”larger than life” säger något om hans storhet och personlighet.
- Vilka är de vanligaste frågorna du får från åhörare eller läsare?
Svaret kommer blixtsnabbt; ”Hans kvinnohistorier och självmordet. De frågorna kommer alltid”.
Självmord var ju mer tabu då än nu, men det hade varit ett tema för Moberg både i hans pjäser och romaner, och ofta i samtalen med sina vänner, berättar Jens. För hans hustru och vännerna kom det inte överraskande.
Kvinnohistorierna är långa och många. Jens berättar att det inte sällan kommer fram personer som var studenter i Lund på 60-talet och delar egna minnen av studentfester dit Moberg ofta var inbjuden. Historierna är inte alltid vackra. Vissa nationer och akademiska föreningar slutade så småningom bjuda in Moberg just på grund av hans uppförande på festerna efter arrangemangen.
- Moberg skrev främst historiska romaner. Vad tycker du han har att säga till en läsare i dag?
Jens svarar ”kärleken och döden”. Han berättar att Moberg vid ett tillfälle sa att han ångrade allt han skrivit som inte handlade om kärleken och döden. Då kanske det inte var så mycket att ångra - i de flesta av hans romaner är dessa temata centrala. ”Han ältar döden” påstår Jens.
-Vad tänkte Moberg själv om döden då?
Jens berättar att Moberg i sitt avskedsbrev kallade döden för ”sömnen utan slut”. Han var ateist, men hade en respekt för en ödmjuk och generös Gudstro. Han var aldrig kritisk till innerlig Gudstro - sådan finns det gott om hos hans romanhjältar. Hans kritik var mot överhetens institutionaliserade kyrka, eller mot hyckleri, aldrig den ärliga tron. Själv kunde han inte tro, men det hindrade honom inte från att låta utvandrarhjälten Karl-Oscars dödsscen, den som avslutar hela eposet och upptar många sidor, fyllas av tillit, tro och hopp. Där är döden att komma hem.
Telefonintervjun med Jens Liljestrand avslutade jag med att hälsa honom välkommen till den 3 oktober och lovade att vi är flera som kommer möta honom då. Välkommen!
Text: Per Anders Sandgren
Foto: Fredrik Hjerling
