Foto: Pocket-watches- pixabay

Ge lite av din tid och en hjälpande hand

Nyhet Publicerad Ändrad

Det är lätt att glömma det mänskliga i vardagen. Tiden stannar inte upp och alla måsten jagar dig kanske igenom dagen. Detta har INTRYCKS skribent Catarina reflekterat över.

Med en intensiv yrkeskarriär, förpliktelser på fritiden som barnens fritidsaktiviteter och obegränsat med hushållssysslor kan det ibland vara så att vi precis får vardagen till att gå ihop. Förväntningar från alla håll och kanter för att vi ska ingå i mainstream. Hur vi ska vara, se ut, klä oss, vad vi ska prestera och materiella ting som vi borde ha. Vi får inte glömma vår egen tid som vi måste klämma in någonstans mellan allt detta, gärna i form av fysisk aktivitet eftersom vi gärna vill vara lika vältränade som vi var när vi var yngre, eller som grannen som är spinninginstruktör. 

Det är det lilla som gör skillnad
Det är mänskligt att känna att det ibland blir för mycket. När allt detta hänger på våra skuldror så är det lätt att glömma bort att vara medmänskliga mot varandra. Vi drar oss för att hjälpa till, för vi tror att det tar för mycket av vår tid. Vi är också lite försiktiga med att ta emot hjälp. Vi känner inte att vi kan ”stjäla” tid från någon annan som har en lika stressig vardag. Och om vi tar emot hjälp, då borde vi ju hjälpa tillbaka, och har vi lust att vara skyldig någon vår tid? 

Att räcka en hjälpande hand eller ge en komplimang till en medmänniska behöver inte vara varken tidskrävande eller ta mycket energi. Ibland kan bara några sekunder av vår tid vara till stor nytta, som att hjälpa en person med att ta upp något han tappat på marken, att hjälpa den långsynte mannen att läsa innehållsförteckningen på en matvara i butiken, eller uppmärksamma kollegan med den nya frisyren. Ögonkontakt och ett leende, en varm klapp på axeln, en igenkännande nick. Små gester som är så enkla att utföra men som kan betyda så otroligt mycket för mottagaren. 

Ofta vill vi inte bli inblandade, eller lägga oss i och vi ser bort. Kanske kan det bli lite pinsamt också för vi vet inte hur personen kommer reagera när vi erbjuder vår uppmärksamhet. 

 Ett gnutta medmännsklighet
Jag var en dag på väg hem från matbutiken. Det var en novemberdag och den första isen hade just lagt sig på vägen. Jag kände hur jag spände varenda muskel i kroppen, i hopp om att hålla mig på benen utan att halka. Vinden blåste snålt och det var snöblandat regn i luften. Ni vet, sånt där väder som bara inte är gjort för att vara ute i. Där, på andra sidan vägen, gick en äldre dam med två stora matkassar. Hon satte kassarna ner och vilade. Instinktivt, utan att tänka, gick jag över och erbjöd min hjälp. Hon blev så överraskad att hon först tackade nej till hjälpen. Jag insisterade dock och frågade vart hon skulle. Det visade sig att vi var nästan grannar, men vi hade aldrig mötts förut, trots att vi båda bott där i många år. Jag tog damen, Leena, under armen och de två matkassarna i den andra armen och så gick vi. Leena förundrade sig över var medmännskligheten tagit vägen. Hon upplevde det inte som så vanligt numera att folk har tid att stanna upp och reflektera över vad som sker runt dem. Jag däremot, var väldigt glad att jag kunde hjälpa till. Jag skulle ändå samma väg och hade två lediga armar eftersom jag bar mina varor i en ryggsäck. Det var också trevligt att ha någon att prata med. 

Efter denna episod har jag och Leena mötts flera gånger, både inviterat varandra på kaffe, men också suttit ute i trädgårdsmöblerna i vårt bostadsområde och pratat. Vi har pratat om allvarliga teman, men också skrattat ihop så tårarna har runnit längs kinderna. Hon sa vid ett tillfälle hur glad hon var att vi mötts. Och jag kunde inte annat än att instämma. Tänk att den lilla uppoffringen ledde till så fin vänskap, trots en åldersskillnad på över tre decennier.

Text: Catarina Storhammar
Foto:  Remi Walle, Unsplash