När någon ser på dig med öppenhet, värme och förtroende? Kanske har du upplevt det när du hållit ett litet barn i famnen eller en hundvalp eller en kattunge. Kanske har du mötts av det i trappuppgången, på ett jobbmöte eller av diakonen i församlingen?
Tilltro är en god jordmån för växande, autencitet och förändring. Här får jag vara den jag är och bidra med det som är jag, i det angelägna arbetet för den stora och den lilla världen.
Bibeln är full av berättelser om människor som Gud visar tilltro till. Gud anförtror sin värld i människors händer med uppmaningen att vårda och älska. Kärlek och ansvar är verkligen inte alltid lätt att känna och bära, det har vi alla erfarenhet av. Lättare är det att barrikadera sig bakom känslor av otillräcklighet, kontrollbehov och lättja. Vi är rädda för att misslyckas och den skam som kan följa på det.
Ofta måste Gud ha coachande samtal med oss när vi ställs inför en uppgift. Bäst på att sprattla är nog Mose, som drar i alla halmstrån och nödbromsar han kan komma på. Ingen, menar han, kommer att vilja tro att han är sänd av Gud, inte heller på att han kommer att lyckas få ut israeliterna ur Faraos klor och han kan ju inte ens tala så att folket förstår! Till slut gör Gud som fågelmamman när hon ska få ut ungarna ur det urvuxna boet: ger en vänlig men bestämd liten puff. Profeten Jeremia i sin tur försöker halvt panikslagen skylla på sin unga ålder, men får till svar:
”Säg inte att du är för ung, utan gå dit jag sänder dig!” Vilken är din bästa undanflykt?
Den som tydligast utmanar sin egen tilltro är Petrus. Han och många andra lärjungar är i storm och mörker ute på sjön i en båt ända till gryningen. Plötsligt kommer Jesus gående på vattnet och alla skriker av rädsla, eftersom de tror att det är ett spöke. Men Jesus säger: ”Lugn, det är jag. Var inte rädda.” Vad är det som driver Petrus att där i ovädret vilja gå ut på vattnet till Jesus? Är han helt från vettet? Han är i alla fall noga med att först fråga om det är ok. ”Herre, om det är du, så säg åt mig att komma till dig på vattnet.” Jesus säger: ”Kom!” och Petrus stiger ur båten och går på vattnet fram till Jesus. Så länge han har blicken fäst där framme på Jesus går det bra, men när han ser hur det blåser blir han rädd. Han börjar sjunka och ropar: ”Herre, hjälp mig!” Jesus sträcker genast ut handen och griper tag i honom. ”Du trossvage”, säger han. ”Varför tvivlade du?”
Hur mycket igenkänning är det inte på det. Så länge vi drivs av längtan mot vårt mål så behåller vi både balansen och den rätta riktningen, men när vi börjar titta ner på våra fötter, på vågorna och alla risker som hotar att välta omkull oss, så förlorar vi modet. Hjärnan blir så uppfylld av paniktankar att det inte går att tänka klart.
Trots allt är vi bara människor och tilltro är en färskvara. Vi behöver tanka varandra med tilltro och låta oss fyllas på, både av människor och av Gud. Vi behöver fatta modet att gå ut på vattnet, precis som Petrus, och stärka balansen och våra tillitsmuskler.
I höstas fick jag en upplevelse av tilltro som jag kommer att bära med mig under resten av mitt liv. Det var när jag berättade för mina folkhögskoleelever att jag blivit allvarligt sjuk. Ingen av dem la huvudet på sned och ömkade mig, nej alla såg mig rakt i ögonen och sa: ”Du är stark, du kommer att klara det här! Och vi är med dig hela vägen!” De orden bar mig genom alla svåra månader och även nu, när jag har blivit frisk igen. Jesus skulle ha gillat det, tror jag. Han som sa ”Kom!” till Petrus när han ville gå ut till honom på vattnet och ”Lugn, det är jag. Var inte rädda.”
Skribent: Åse Aronsson