I den här reflektionen delar skribenten med sig av en personlig upptäckt av tron som tillit – inte som en känsla eller lära, utan som en stilla visshet om Guds närvaro, kärlek och nåd. En tro som bär, även när den själv vacklar.
En gång fick jag frågan vad min kristna tro betydde för mig. Det är en bra fråga som jag inte ville svara för snabbt på. Jag tänker inte på min tro hela tiden. Jag går inte heller runt och känner mig troende på något särskilt sätt. Jag kan uttrycka min tro i en tanke och en känsla men den är inte en tanke eller en känsla. För mig är tro snarare en upptäckt att Gud finns. Lite som när man har blundat och sedan öppnar ögonen och ser, eller om man har sovit och sedan vaknar. En medvetenhet om Gud, en aning, en förnimmelse av Guds närvaro, kärlek och nåd. Det är inte så mycket lära som liv och relation. I den närvaron, kärleken och nåden får jag vara och ha en relation till Gud. En relation som ger mig frid, en känsla av mening och sammanhang och en grundglädje som jag inte hittar någon annanstans. En upplevelse av att jag vilar i en öppen famn av tillit.
Jag tänker att tro stavas Tillit. Någon klok människa (jag tror det var min fru) sa att tillit är ett palindrom. Det blir samma ord om man läser det framlänges som baklänges. På båda sidor om tilliten finns det någon som litar på den som är på andra sidan tilliten. Tillit fungerar åt båda hållen. Jag tror på Gud och jag vill tro att Gud tror på mig. Med den stora skillnaden att min tro vacklar ibland, men Gud vacklar inte. Min tro kan försvinna ibland men Gud försvinner inte, Gud är densamme i går och idag och imorgon. I den eviga kärleken får jag vila i en öppen famn av tillit.
Skribent: Håkan Karlsson