Förmodligen har vi varit där allesammans: på en fest, på en middag med goda vänner eller på jobbet med kolleger: Situationer där man ska ha trevligt och umgås, lära känna varandra och få nya tankar och idéer; knyta band. Men så sitter man där, utanför och med tunghäfta. Klarar inte av att delta och vara med i situationen. Det är liksom omöjligt att finna rytmen hos dom andra i rummet. Samtalsämnena studsar som bollar i luften, men man förmår inte att fånga en enda.
Orsaken till varför det blir så kan vara många, men känslan är densamma: Vi sitter i ett sällskap med en massa människor, men känner oss likafullt helt ensamma.
Livet går upp och ner, och alla har vi perioder, där vi inte finner ord för vad som trycker oss, och det kan vara svårt att sitta i ett sammanhang, där allt ska vara «trevligt». De lustiga kommentarer och anekdoter som man vanligtvis har på lager uteblir helt; festhumöret är helt enkelt inte där. Det kan vara problematiskt att vara den som känner att det enda man kan prata om är teman som inte precis ägnar sig för en lustig kommentar, eller skördar kvällens största skratt, där man sitter runt ett festligt bord och ska koppla av. Det finns så många oskrivna regler för vad som kan sägas och vad som kan tas upp i ett stort sällskap, så då är det lättare att ty till sport, väder och TV-serier; förvisso alla intressanta teman men de utmanar knappast folks goda humör. När man inte kan bidra til «den goda stämningen» är det lätt att känna sig utanför, och den som känner sig, utanför känner sig inte sedd.
Om vi då utgår ifrån att alla runt det där bordet är vänner eller kanske kolleger som bryr sig om oss, så skulle det ju vara skönt om man vore så modig att man utmanade sig själv och faktiskt sa hur det var när man kände sig lite nere? «Nej, vet ni, i dag har jag det inte riktigt bra, jag ser att ni har det trevligt, men jag klarar inte av att delta.» Troligtvis skulle det bli helt tyst, och kanske också lite pinsamt, men möjligen skulle det efter ett tag öppna sig några dörrar som släpper in:
«Hur mår du?»
En enkel fråga som vi kanske ställer 10 gånger om dagen i förbifarten på jobbet, men om man faktiskt vill ha ett ärligt svar, så kan den bli en ingång till något mycket mer omfattande. Då kan den frågan djupast uttrycka «Jag vill se dig!» Jag har själv upplevt att den frågan har satt igång samtal, där alla runt bordet har delat livsöden som man kanske inte pratat om förr, och middagen - eller vad det nu är vi har varit på - har blivit en stund där vi alla har kommit varandra närmare på ett oväntat sätt. När vi sedan har gått tilbaka till de ytliga samtalen – för vi behöver också allihopa ytligheten - så har det varit med en varmare känsla av samhörighet än förr, för att alla har känt sig sedda.
Och först när vi ser varandra, kan vi vara tilsammans på riktigt.
Skribent: Claes Krogsgaard Ericsson
Håller i Andakten på NRK P1+
https://radio.nrk.no/podkast/andakten