För några några år sedan, jobbade jag på ett serviceboende för hörselskadade. Flera av dem som jag jobbade med, hade dessutom en synskada, och gick under beteckningen ”dövblinda”. De flesta av dessa hörselskadade hade varit seende i mer eller mindre grad, men gradvis blivit mer och mer svagsynta. En av de boende skulle bo ett par dagar i ett främmande rum, och min uppgift blev att beskriva det tillfälliga hemmet, från golv till tak, med all interiör, så att den boende, när väl jag hade gått, själv skulle förstå var toalett, möbler och kastruller var placerade. Det var första gången jag förstod vilket komplicerat och abstrakt begrepp ett ”rum” faktiskt är.
Jag tog mig an uppgiften på nybörjarvis med stor entusiasm. Först beskrev jag allt väldigt ytligt, började med antal rum och dörrar, fönster och möbler, för att efterhand gå ner i detaljer som dukar, lådor, tavlor, bestick. Ju mer jag beskrev, desto mer fann jag att beskriva, och desto mer detaljerad blev jag. Alla prylar och pinaler fick sin egen berättelse om huruvida dom var nya eller gamla, såg enkla ut eller var mer påkostade; var dom slitna eller välskötta? Efterhand la jag också in mer och mer av mina personliga uppfattningar, erfarenheter och känslor i beskrivningarna: var färgerna varma, kalla? Var möblerna vackra eller smaklösa? Det yttre rummet som jag beskrev mer och mer ingående, blev mer och mer en beskrivning av mitt egna inre.
Jag tänker att det samma sker när vi inreder en ny bostad: vi vill ju att rummen i vårt nya hem ska berätta något om vem vi är eller vem vi önskar att vara. Det vi ska omge oss med varje dag, ska ju vara något vi kan vila i, något som vi känner igen oss i. Rummen ska återspegla vår personlighet, stil och smak. Den som kommer på besök hos oss, ska få en uppfattning av vem vi är inuti. Vi kanske tyr till inredningsmagasin för att få idéer, men idéerna vi tar till oss, säger också något om vem vi är. Vi återskapar ett yttre rum som samstämmer med vårt inre rum.
På det sättet flyter våra inre och yttre rum in i varandra; blir ett och samma och svåra att skilja åt.
Så tror jag att det finns ett tredje rum: det heliga rummet. Ett rum som öppnar sig när jag minst anar det. Plötsligt kan jag drabbas av en känsla av ett större sammanhang, som inte kan beskrivas i ord, men får lov att vara obegripligt. Det heliga rummet finner jag inte nödvändigtvis i en kyrka eller andra gudshus, men inuti. Det är ett rum i fullständig stillhet. Det kan öppna sig när jag ser på en spektakulär solnedgång, eller en stjärnhimmel som aldrig tar slut; i tyst meditation ensam eller tillsammans med andra. För att ha tillgång till det heliga rummet, måste jag öppna mig lika mycket för det heliga rummet, som det heliga rummet öppnar sig för mig.
När jag nån gång får lov att träda in i det heliga rummet, får jag en varm känsla av tillförsikt och mening; en absolut visshet om att det finns något oförklarligt större.
Skribent: Claes Krogsgaard Ericsson