Foto: Anders Magnusson

Caroline af Ugglas

Nyhet Publicerad

Nerverna utanpå och en stor palett med färger. Känslomänniskan Caroline av Ugglas har i många år kämpat med ångest. Idag väljer hon ofta att ta på sig ”clownnäsan”- för att skydda omgivningen och sig själv från sitt svängande humör.

Det är kul att intervjua Caroline. Hon både ställer och svarar på frågor samtidigt, och det går fort. Efter bara några meningar begriper jag att engagerad och ivrig är begrepp som stämmer på hennes personlighet.

Caroline är bland annat konstnär, artist och körledare. Mest bekant är hon för sitt deltagande i några melodifestivaler och som upp-hovskvinna till TV-succén Körslaget. Hon har talat öppet om sin ångest, sin psykoterapi och sitt ständigt svängande humör. Det låter som en lämplig person att fråga lite kring detta med ”att välja”.

Vad tänker du när jag säger ”att välja” – vad är att välja för dig?

- Jag vet inte om jag gör medvetna val, tänker jag just nu, men jag är som jag är och då blir valen utifrån det, svarar hon snabbt. 

Men så kommenterar hon sitt svar i nästa sekund och nämner att hon har valt medvetet att inte vara superkommersiell, inte springa på varje boll det går att tjäna pengar på. ”Men å andra sidan”, fortsätter hon, ”hur skulle jag kunna vara superkommersiell? Sån e ju inte jag – då e det ju nästan inget val, eller?”. 

Jag frågar vilket val hon gjort som haft störst betydelse för henne. Svaret kommer utan en sekunds tvekan; ”Att skaffa barn, det var ett medvetet val när jag var 27. Jag valde medvetet att ställa någon annan än mig själv i centrum”.

Samtalet kommer in på hur hon hela livet kämpat med depressioner och ångest. Hur har du gjort för att leva med det, undrar jag. ”Jo, jag är ju en känslomänniska – känslorna utanpå, nerverna utanpå, och en stor palett med färger, så då får man välja vilka färger man skall måla med. Jag väljer det som är gott” säger hon. Caroline förklarar att hon upplever att hon har tillgång till hela ”paletten” av känslor och att hon bestämmer sig för att inte måla tillvaron i mörka färger utan försöker att lyfta fram de ljusa – understryka det goda hela tiden. 

På ena underarmen har Caroline tatuerat en clownnäsa. Den väljer hon att ta på sig ibland när hon skall in i ett socialt sammanhang. ”Ibland sätter jag på mig den för att skydda andra från en dålig dag”. Caroline säger att hon inte vill påverka andra negativt och tycker att det är lätt att skjuta på andra när ångesten härjar med en själv. När hon sätter på sig clownnäsan så väljer hon glädje; ”det hjälper både mig och andra”. Men hon duckar inte för det svåra. Caroline berättar att hon den senaste tiden både förlorat en vän i cancer och två av sina hästar. ”Jag blir faktiskt lugn av sorg, då får jag något att vila min ångest på – en riktig anledning att sörja”. Så berättar hon hur hon ändå mitt i sorgen söker efter det som är värt att tacka för, till exempel den fina tiden de fick tillsammans. Sorgen skall man inte vara rädd för, fortsätter hon. ”Sorgen visar på kärleken, det e ju därför man sörjer, så då är både kärleken och sorgen något att tacka för”.

Samtalet kommer in på frågor om tro och om Gud. Caroline blir ivrig och uttrycker att tron finns där hela tiden, hon samtalar och resonerar med Gud, eller God som hon hellre säger.

”Tro betyder allt – jag lever i det. Jag tror det är något ursprungligt för att vi människor skall orka. Jag tror på det goda, på God, och jag har massor av tillit till det”, säger Caroline. Hon berättar att hon knäpper händerna när hon ber, mest för att de inte skall tumma och fingra med annat. Caroline behöver tiden med sig själv, med Gud (God) och med sitt samvete.

Intrycket av Caroline från de första meningarna i intervjun håller hela vägen. Det finns så mycket jag vill fråga och så mycket hon vill berätta, men vi har avtalat med hennes manager att intervjun ska vara i 30 minuter. Efter 40 minuter avrundar jag motvilligt, trots att Caroline inte visar några tecken på att avsluta; avtal är till för att hållas. 

Text: Per Anders Sandgren

Bild: Anders Magnusson