Meny

Att växa upp i missbruk

Vi möts en tidig morgon på ett hemtrevligt litet kvarterskafé i en av Oslos många förorter. Jag är här för att möta Maria som har en tung historia att berätta. Maria sätter sig ner med en varm kopp choklad framför sig, håller händerna hårt kring koppen och tar ett djupt andetag. Hon är förberedd på vad vi ska prata om och hon oroar sig för känslorna som hon vet kommer att komma upp. Hon inleder samtalet med -Det är dags att förlåta, jag måste acceptera och gå vidare.

Maria berättar att hon växte upp på slutet av 70-talet i en mellanstorstor stad i södra Sverige, tillsammans med sin mamma, pappa och sin storebror. Hon minns sin barndom som ostabil, med många oroliga känslor. 

-Det var en del alkohol i bilden, kanske inte alltid i stora mängder, men ofta i alla fall så pass mycket att jag inte tyckte om hur de förändrade sig när de hade druckit. Både mamma och pappa var glada i att dricka så fort det gavs ett tillfälle, men speciellt mamma. Det föregick både i hemmet och utanför, i helgerna och på semestrar, men sällan stora mängder mitt i veckan. 

Maria ser ner i koppen och tar en paus, så fortsätter hon.

-Min mormor förstod men jag tror inte att hon sa något om det till dem någon gång. Däremot öppnade hon sitt hem för mig och jag var ofta hos henne i helgerna och så fort det var skollov. Det var min frizon. Värre var det för min äldre bror, han hade ingenstans att ta vägen. Han ville aldrig följa med till mormor.

Jag blev medberoende
Maria berättar att hon redan som barn förstod att alkoholen var viktig för mamma. Alkoholen gjorde henne ofta lugn och nöjd. I tidig tonår blev Maria introducerad för alkohol av sin mamma. 

-Det började i små små mängder, så blev det mer och mer, särskilt när vi reste på charterresor, vilket mamma och jag gjorde några gånger under min tonårstid. När jag var 18 år var jag en fullfjädrad alkoholförbrukare, och nu hade jag blivit mammas ”drick-kompis”. Mamma var min bästa vän, och jag hennes. Vi gick ofta ut och festade tillsammans. Ibland gick vi vidare på efterfest. 

Maria plockar upp ett par näsdukar från väskan. Hon har svårt att hålla tårarna tillbaka. 

-Detta är ett kapittel i mitt liv som jag har svårast att prata om: min ungdomstid och hur min mamma gjorde mig till medberoende. Jag klarar nog inte att prata mer om det. 

När Maria blev vuxen och själv fick lov att handla på systembolaget försökte hon alltid se till att hennes mamma fick alkohol, när hon var på besök. 

-Hon har många gånger berömt mig för att vara en så bra värdinna, och sagt att hon tycker att det är så mycket bättre att besöka mig och min familj där hon får ett glas vin till maten. Min bror vägrade nämligen att servera henne alkohol. Det var nog en bidragande faktor till att kontakten mellan min bror och mig försämrades. 

Detta är ett kapittel i mitt liv som jag har svårast att prata om

Maria Hägnefelt

Vi började bråka varje gång vi diskuterade mamma och hennes drickande. Att han var så emot hennes drickande ledde också till att han och mamma miste kontakten. Vi gaddade ihop oss mamma och jag. Hon pratade ofta negativt om min bror och hans familj, något som gjorde att mamma och jag bildade en sorts allians och kom varandra ännu närmare. Jag blev medberoende utan att själv inse det!

Tårarna rinner längs med kinderna på Maria. 

-Min bror är den enda jag har kvar i familjen nu där det fortfarande finns en chans för återförsoning, men jag vet inte hur. Jag känner en djup tomhet i mig. Jag har svårt för att känna äkta glädje och lycka. 

Bröt kontakten med pappa
-Pappa har jag helt och hållit brutit kontakten med. Han fick narsissistiska drag och blev en tyrann, efter att de skildes. Jag försökte i många år att leva upp till hans krav, men för ett år sedan kom jag till en punkt när jag insåg att det sög mer energi från mig än det gav mig. När det gäller min mamma så har vi inte direkt någon annan kontakt än på email.

-Jag har varit i en del terapi de sista tio åren, och fått många goda råd och tips, bland annat att jag måste fokusera på mig själv och min familj, och att jag måste försöka förlåta mamma för vad hon har gjort mot mig, och min bror. Att hon är en manipulativ lögnare som är egosentrisk och empatilös, det är egentligen inte min mamma, det är alkoholisten. 

Manipulationerna eskalerade
När jag närmade mig 30 års åldern träffade jag mitt livs största kärlek. Vi gifte oss fort, och fick vårt första barn inom ett år. Under min graviditet skedde det mycket inom mig. Jag började fundera på framtiden, familjelivet, det att vara gift, att ha barn. Jag började också fundera på vilken typ av mamma jag ville bli till mitt ofödda barn, och jag började fundera på hur min egen mamma varit både under min barndom, men också i vuxenlivet. Så insåg jag att jag inte ville bli den mamma som jag själv hade växt upp med. Jag ville inte vara mitt barns bästa kompis. Jag började förstå att jag blivit manipulerad i många år. Jag fick djup ångest under graviditeten och värrre blev det när vår dotter föddes. Då kom jag i en djup psykos och ville ta livet av mig. Som tur var kom jag ur detta igen, men det tog tid. Jag började bearbeta mina tankar om min mamma, och mina ögon öppnades långsamt. Hon var alkoholist!

Avslöjandet
Marias mamma var ofta på besök. Av en slump upptäckte Maria en dag att det var rödvin i tekoppen som hennes mamma alltid hade nära sig, och att vattenflaskan inte inne-höll vatten men vitvin. Konfrontation kom Maria ingen vart med. Hennes mamma kunde manipulera henne så pass att hon trodde att hon hade fel av lukten hon antog var alkohol. Inte skulle väl hon smygdricka!

Det var en tid med kaos som kom.

- Min mamma blev alldeles utom sig när hon insåg att jag ville ta avstånd från henne pga hennes drickande. Hon fortsatte med mani-pulationer, lögner och tomma löften. Nu är hon pensionär sedan flera år. Hon dricker fortfarande, men mest i smyg, sällan öppet, ramlar då och då och slår sig så pass att hon blivit hämtad av ambulans flera gånger. Men hon har aldrig erkänt för någon att hon har ramlat för att hon har druckit alkohol. Hon manipulerar och ljuger. De gånger jag har tvingat henne ta emot hjälp, och ordnat hjälpen åt henne, har hon sagt så övertygande till mig att ”nu går det bra, nu får jag den hjälp jag behöver. Nu blir jag frisk”. Men så har det bara varit lögn, men hon har sagt detta för att jag ska hålla mig undan och låta henne vara ifred med sin bästa vän – alkoholen. 

Befrielsen
-En gång när jag var i terapi sa terapeuten att en alkoholist måste nå botten innan han eller hon kan vända och komma till insikt med att ta tag i drickandet. Han sa också att förlusten av det som drickandet innebär måste vara större än att mista alkoholen. Det ligger något i det, men jag är osäker på om hon någon gång når botten. Hon verkar hålla huvudet previs över vattenlinjen hela tiden. Dessutom är frågan om hon anser att det att mista oss är en större förlust än att mista alkoholen.  Jag fick också råd om att berätta för mammas vänner om hennes alkoholproblem. Den dagen jag gjorde det, kändes det som en lättnad. Det var så skönt att känna att jag inte var ensam om att bära på den tunga hemligheten. 

Maria har insett att hennes mamma nog aldrig kommer att bli frisk, och att hon aldrig  kommer att välja henne och hennes familj framför alkoholen. 

-Men för att jag själv ska kunna gå vidare i mitt liv så måste jag förlåta henne. Jag vet att hon inte velat såra mig och min bror och våra familjer. Hon är sjuk. Jag måste också förlåta mig själv för att jag lät henne manipulera mig, och allt vad det medförde. Jag trodde att min mamma, som betydde allt för mig, bara ville mitt bästa.

Text : Catarina Storhammar

Här kan du läsa hela magsinet.