Meny

Att mista ett barn

Beryl Vilhelmsson är intensivvårdssjuksköterska på barnintensiven, Rikshospitalet. Hon berättar med egna ord hur en förväntan på något stort plötsligt slogs i spillror och livet förändrades totalt. Detta är hennes historia.

Så förvånad och glad, ja nästan rädd, blev jag när ultraljudet visade att jag var gravid med två bebisar. Vad gör man? Hur förbereder man sig på att möta två par ögon, mätta två munnar och, inte minst, ge kärlek till två bebisar?

Jag sökte i litteraturen och frågade också en vännina som fått tvillingar. Hoppades att hon hade några svar att ge. Vilken vagn är bäst? Rutiner med amning? Frågorna var många. Hennes svar var lakoniskt - Vänta, kanske det inte går bra. 

Vilken förväntan hade jag på hennes svar? Jo att först få praktiska råd och sedan kanske dela förundran och rädslan att inte duga.

 Något gick fel
När jag var i vecka 21 hände det som inte fick hända. Det blev komplikationer och jag blev liggande på sjukhus i över åtta veckor. Att jag själv var sjuksköterska betydde ingenting i en sådan situation, jag behövde lika mycket få vara patient med behov av all information som alla andra.

Jag var sängliggande under åtta veckor på sjukhus. Är det då för mycket att begära av personalen att komma ihåg att kaffe till frukost var oaktuellt eftersom jag hade en stark halsbränna? I min situation förväntades det att jag skulle veta vad jag kunde göra och vad jag inte kunde göra för att förhindra att födseln satte igång. Hur skulle jag kunna veta?

Den lilla familjen
Hemma fanns 3,5-åringen som skulle bli storebror. Han fick inte ha sin mamma hemma på lång tid men tillsammans med pappan kom han på besök nästan varje dag. En dag, strax innan 1:a advent, säger han - Kan du inte komma hem mamma, jag kan köra dig på sparken. Jag kunde inte sluta gråta. Min familj och mina närmaste vänner fick ta emot mitt hopp, hopp-lösheten, spänningen, min förväntan och undran hur allt skulle bli. Tårar är inte farliga, ibland bara alltför privata.

Tårar är inte farliga, ibland bara alltför privata.

Beryl Vilhelmsson

 Impulser utifrån
Vad gör man när man är bunden till en säng i väntan på något man inte riktigt vet vad det ska bli? Två barn? Ett barn? Inget barn? 

Jag hade börjat studera konsthistoria. Flera av mina medstudenter kom på besök efter föreläsningarna och berättade om studierna. Sjukhuset hade också startat en ledarutbildning och också där fick jag hjälp av kollegor att följa med i undervisningen. Genom dessa situationer var jag fokuserad på något annat än min väntande och osäkra tillvaro. Jag fick impulser från världen utifrån, jag fick vara mig själv och inte en gravid kvinna med problem.

Så kom dagen
När jag gick in i vecka 29 kom dagen jag hela tiden hade fruktat. Barnen föddes och efter fem timmar dog Oscar i mina armar. Även om jag hade förberett mig på att detta kunde ske kom det som en chock. Känslorna var så starka, så omvälvande, så ensamma att inga förberedelser hade kunnat hjälpa mig. Hur hanterar man då en förväntan som inte infrias? Det kändes som en dörr till ett spännande äventyr stängdes hårt och brutalt. 

 Storebror och pappa kom dagen efter. En barnmorska gratulerade storebror och frågade om han skulle besöka sin bror. Han tittade då på henne och svarade - Jag vill se den döde först. 

 Vi hade en liten fin ceremoni som storebror fick styra. Han läste och sjöng en godnatt-visa. Efter det kunde han besöka sin levande lille lillebror. På sjukhuset hade man som rutin att man fick besök av en socionom för att prata. Hon blev min ventil ut. Hon gav mig även några verktyg för att komma igenom de tunga dagarna. Att dela upp tiden i kanaler och bestämma sig för att nu skall jag gråta i x minuter, nu skall jag glädjas i x minuter, nu skall jag studera i x minuter osv. Ofta fungerade det för mig. Tiden blev inte ohållbar med känslor och krav som flätades in i varandra.

 Kondoleans och gratulation
Hur förväntade jag då att omgivningen skulle reagera och uppföra sig när jag kom hem igen? Jag ville ha både kondoleans och gratulation. Det var lätt att se vilka som var rädda, de gick över vägen för att slippa möta mig.

Idag kan jag använda min erfarenhet i mitt arbete. Jag vet att jag kan gå hem utan att vara i det tomma, mörka rummet som man hamnar i när man förlorar det allra käraste, sitt barn. Jag vågar vara med och dela upplevelsen som föräldrar och syskon får, vågar lyssna på gamla historier. Jag vet att det är viktigt att få bearbeta, berätta och att inte bli nertystad.

Jag fick god hjälp av Helsevesenet när jag kom hem, fick flera verktyg att använda när vardagen var som svårast. Jag var redan mamma och både storebror och lillebror behövde mig, närvarande trots att det var jobbigt. Länge hade jag en lust och ett behov av att gömma mig långt in under sängen när det närmade sig födelsedagar och storhelger. Då såg jag Oscar som en skugga vid sidan av sin bror. När vi flyttade var det viktigt, speciellt för barnen, att när vi presenterade oss berätta att det var egentligen tre barn i familjen. Jag är idag lycklig för mina två barn. Oscar finns i familjens tankar och sorgen över att inte ha fått lära känna honom är något som vi accepterat och det är en del av våra liv.

Text:  Beryl Vilhelmsson