Jag kanske är som Tomas. Tomas tvivlaren alltså. Han som inte kunde tro att Jesus verkligen levde, efter att han dött på ett kors och begravts i en klippa. Ibland är jag inte så säker, om jag inte kan se det med egna ögon eller röra. Men nånstans inom mig finns ändå känslan att Gud är så stor att jag inte kan fatta det. Även de dagar jag tvivlar på olika vis, så finns den där. Grundtryggheten.
På söndag berättas det i kyrkor världen över om påskens vittnen. Om de som med egna ögon mötte Jesus, såg hans sår, fick bevis på att det verkligen var han. Att han dött och återuppstått. Att han är Guds son. Bevisen kommer jag aldrig att få och jag kan tillåta mig att tvivla emellanåt. Jag sjunger om Guds storhet ändå. Han har en plan för mig, mycket större än jag kan förstå.
Vad får dig att tvivla?
Kung David skriver i Psaltaren 145 om Guds storhet. Från den texten kommer inspirationen och grunden till den här sången, skriven av mig och inspelad av mig och kollegan Jonas Wassermann.
Anna Sellén, pedagog