En sådan höst vi har haft. Vissa dagar har det varit både sommar, höst och vår. Vädret är ungefär lika turbulent som världen vi lever i just nu.
När denna text skrivs är det ungefär en månad kvar till jul, vilket är svårt att tänka när solen lyser och mycket fortfarande är grönt utanför kontorsfönstret. Fast på kvällen mörknar det allt fortare och det har blivit lite kyligare, så i går tände jag höstens första brasa. Det är något djupt tillfredställande i att se lågorna dansa och känna värmen från elden. Förmodligen är de en kvarleva i reptilhjärnan från den tid då elden rent bokstavligt var skillnaden mellan liv och död.
Vad är viktigt för oss i dag?
Det får mig att fundera på vad som är liv och död-frågor för oss som lever nu, vad som är elden vi behöver för att kunna överleva. Vatten, mat och tak över huvudet är självklara, men även att bli sedd, få beröring, att ha ett sammanhang och något att se fram emot varje dag tror jag är livsviktigt för de allra flesta.
Alldeles för många saknar ovanstående, vissa vet inte ens om de kommer att överleva från en dag till nästa. Många har tappat tron, tron på sig själva, på omvärlden och på framtiden. Orättvisan i världen är stor, ofta blir jag frustrerad över att detta är så svårt att ändra på.
Alla kan göra något
Då tänker jag på uttrycket ”ingen kan hjälpa alla, men alla kan hjälpa någon”. Maken och jag går ofta på loppis. Dels för att det är kul, dels för att pengarna går till välgörenhet, till exempel att människor ska få tillgång till rent vatten. Återbruk av tidigare älskade saker bidrar även till en bättre miljö och sen kan man skänka tillbaka det man inte längre behöver, vilket kan dra in några slantar till.
Nu börjar julsakerna trilla in på de olika loppmarknaderna och det är mycket nostalgi när man hittar en likadan adventsljusstake, julkula eller kakburk med tomtar på som fanns i ens föräldrahem eller hemma hos ens mor- och farföräldrar. Det ger en slags trygghet och får mig att känna att jag är en länk i en kedja, att jag hör ihop med någon. Jag känner också ett slags släktskap med andra ”loppare”, vi blir som en slags familj och när mörka krafter vill få oss att tänka ”sköt dig själv och strunta i andra” tycker jag det blir en liv och död-fråga att bygga broar mellan människor.
Att vara medmänniska
Nu tror jag inte att det löser alla världens problem att gå på loppis, men att som en motkraft närma sig varandra på olika sätt (oavsett om det är i en förening, i kyrkan, på gymmet eller till och med på Facebook) är att vara medmänniska, att vara kyrka och kan vara som en eld att samlas runt. För oss kristna är elden en krubba med ett nyfött barn i ett fallfärdigt stall. Där, runt krubban, får vi alla samlas för att hämta kraft, så att vi kan gå ut i världen och säga:
Kom ihåg att: vem du än är, var du än är, är du alltid sedd, känd och älskad.
Susanne Centervall, husmor