Kyrkoherdens tankar - mars

Har du fastat någon gång? Jag har fastat på olika sätt och många gånger sedan tonåren. Det har varit allt från att avstå från att äta vissa saker, till att ha köpfasta (att inte handla några nya saker) och att försöka ge mig själv tid att få en bättre balans i livet och se över vad som är viktigt för mig. 

Nu är vi inne i fastan, förberedelsetiden innan påsk.

Fastetiden betyder för många att avstå från något – men poängen är egentligen inte själva uppoffringen. Det handlar om att skapa utrymme. Att stanna upp och reflektera över hur vi lever våra liv, hur våra relationer ser ut, och hur vår relation med Gud får ta mer plats i våra liv.

Många väljer att avstå från det som lätt tar mycket tid och uppmärksamhet. Någon väljer kanske att pausa sociala medier, dra ner på serier eller lägga mobilen åt sidan lite oftare. Inte för att det är ”fel”, utan för att det så lätt tar över. 

När vi avstår från något som annars är självklart, blir vi påminda om våra vanor. När vi plockar bort något som vi gör varje dag märker vi snabbt hur invanda våra mönster är. Hur ofta sträcker vi oss efter mobilen utan att ens tänka på det? Häromdagen räknade jag hur många gånger jag rent reflexmässigt tar upp mobilen för ”att bara titta”. Svaret är: alldeles för ofta. 

Men fastan är inte bara en övning i att avstå – den är en inbjudan att rikta uppmärksamheten åt ett annat håll. Fastan kan bli en chans att stanna upp och fråga sig: Vad fyller egentligen mitt liv? Vad ger mig energi – och vad bara tar tid? 

Fastetiden är en möjlighet att hitta tillbaka till en enklare rytm. 

Jag tror att är det som är fastans djupare mening: att förenkla. Att rensa bort det som skymmer sikten. Många av oss skulle nog må bra av att fasta från sådant vi tar för givet – det som upptar vår tid och energi utan att ge liv tillbaka. 

Ibland är det inte de stora förändringarna som gör skillnad, utan de små justeringarna. Att ge plats för stillhet. Att ta några minuter i bön. Att våga vara utan allt brus en stund och se vad som händer inom oss.

Kanske är det just när vi släpper taget om något, som vi upptäcker att vi inte behöver klara allt själva. Att Gud redan bär dig och mig. Att vi får landa i orden:

Frid lämnar jag kvar åt er, min frid ger jag er.
– Johannesevangeliet 14:27

Du kan ge dig själv möjligheten att låta fastetiden få bli just det – en tid att skala bort lite, för att tydligare se vad som faktiskt bär och komma Gud närmare.

Med de orden önskar jag dig allt gott så här i fastetider och vill samtidigt önska dig välkommen till gudstjänster och gemenskap.

Katja Lin, din kyrkoherde i Melbourne, Australien