“Det känns som att dra ned rullgardinen”

“Vi saknar folk på kyrkan,” säger husmor Stina Dunstan som gått tillbaka till att städa kylskåp och baka bullar och kladdkaka till onlinekunder.

Inför att kyrkans café skulle öppna igen förberedde Stina sig med att gå en kurs, "Operation a hospitality business in a Covid-19 environment", för sköta caféet korrekt enligt myndigheterns direktiv. När kyrkan väl öppnade upp var caféet välbesökt och lokalen, som bara fick ta femton personer, blev snabbt full.

“Det var aldrig så att vi behövde neka någon men ett par gånger fick vi säga till folk att sätta sig utomhus. Det känns trist att behöva stänga nu igen när vi precis öppnat,” säger hon. Det var tydligt hur viktig kyrkan är som mötesplats för många, särskilt i år när det inte går att resa till Sverige över den svenska sommaren.

 “Den här perioden brukar vara lugn för oss eftersom många är bortresta. Nu när alla är kvar i Melbourne kan de ändå inte komma hit. Det är synd,” säger Stina.

Församlingsassistent Gunnar Wenehult håller med.

“Det var som att man drog ned rullgardinen igen efter en tid av ljus. Det sociala arbetet är vår främsta arbetsuppgift och att inte kunna bedriva det är så tråkigt,” säger han.

De digitala gudstjänsterna som läggs upp på kyrkans hemsida varje vecka fortsätter Gunnar att spela in tillsammans med prästen Katja Lin. Från början var de mer tänkt som en tillfällig lösning men eftersom de övat upp en bra rutin och eftersom kyrkan nu är stängd igen, kommer de att fortsätta. Men det är knappast samma sak som att möta människor i kyrkorummet om söndagarna. Även de diakonala samtalen blir lidande eftersom de bara kan bedrivas per mejl eller telefon just nu.

Gunnar saknar också barnverksamheten som han brukar jobba med. “Jag saknar verkligen barngrupperna och de är svåra att hålla digitalt så det går jag och funderar på. Här är så tyst och det är klart att jag får mycket arbete gjort - och så blir det en och annan fika ibland.” säger han och skrattar. 

Fikastunderna uppskattas mycket av forna husmor Kerstin Askelund som bor i en lägenhet på kyrkans tomt sedan flera år tillbaka. Alldeles i början av den första lockdownen stängdes kyrkan helt, även för henne medan personalen kontrollerade att de inte själva fått smittan och planerade för hur de skulle arbeta framöver.

“Jag förstod ju att det var nödvändigt men det kändes hårt just då. Det sociala är det jag saknar mest,” säger Kerstin. Annars har hennes vardag inte påverkats så mycket av att vara i lockdown eftersom hon inte var ute på stan själv innan heller. Hon får dagarna att gå genom att läsa, lösa korsord och sitta ute under fina dagar. Och till fördelarna hör att de som bor på kyrkan mest är hemma och har mer tid än vanligt att umgås.

“Jag håller lite kontakt med vänner från till exempel Korsordsgruppen via telefon men annars blir det inte så mycket. Det var tråkigt att behöva stänga ned igen. Folk blir deprimerade av att gå och inte ha något att göra och sedan går det inte att planera något för särskilt lång tid framåt.”

Men kyrkans framtidsplaner fortgår ändå, särskilt vad det gäller årets basar som nog inte kommer att se ut som vi är vana vid. Och så är vi redan mer än halvvägs igenom vintern.

“Ljusglimten här är att vi går mot finare väder och ljusare och varmare dagar. Det ser jag fram emot,” säger Gunnar.

/Tina Zenou