Anna och Lars Westerfur flyttade till Australien i slutet av 2012. Barnen var små och jobbkontraktet var underskrivet för två år. Men tiden gick, familjen trivdes bra, de blev australiensiska medborgare och två år blev snabbt till sju.
Både Anna och Lars uppskattade Svenska Kyrkan när hemlängtan blev för stor, de sjöng i kören Skutan och Anna var med i Kyrkorådet i ett par år. Ett par gånger när Annas föräldrar kom på besök jobbade de som volontärer på kyrkan. Men ju längre tiden gick desto oftare kretsade tankarna kring var de skulle bo, var de egentligen hörde hemma och om det var dags att återvända. Till slut fattade de beslutet att det var dags att åka tillbaka till Sverige i februari 2020.
”Det var en allmän känsla att det var dags. Vi ville att barnen skulle få uppleva att vara barn i Sverige. De första sex månaderna innan vi fick ordning på allt, boende, jobb, skola, var tuffa. Men nu får vi ibland påminna oss om att vi faktiskt bott i Australien. Det är lätt att snabbt falla in i kulturmönster igen,” säger Anna.
Familjen återvände till Jönköping där de bodde innan de lämnade Sverige och barnen som nu ska börja sjätte och åttonde klass började i svensk skola. I början bodde de på sitt sommarställe de hade sedan tidigare i väntan på att hitta ett lämpligt hus.
”Egentligen ville vi absolut inte tillbaka till Jönköping men i och med Covid så kändes det enklare att återvända till gamla nätverk för att stötta barnen. Det blev bra för oss att flytta hem men det blev inte alls som vi tänkt oss. Vi jobbar hemifrån och det är svårt och tråkigt, vi har inte alls kunnat träffa vänner och familj eller resa i Europa på samma sätt som vi hoppats. Men vi har ändå haft tur eftersom vi redan skaffat jobb innan Sverige stängde ned så vi undgick anställningsstopp och annat som drabbat andra,” säger Anna.
Vad är bäst med att flytta hem?
”Det måste vara att 48 timmar efter att man skrivit in sig så får man ett brev om mammografi och sen ringer de och undrar om inte barnen behöver gå till Folktandvården. Allt är så välordnat när man väl är inne i systemet,” säger Anna och skrattar.
”Det bästa är så klart att träffa familjen. Min syster med familj kan cykla hem till oss och fika och vi träffar småkusinerna och mina föräldrar när vi vill. Det är så klart fantastiskt. Så underbart att man ibland måste nypa sig i armen för att förstå att det är sant.”
Vad saknar ni i Australien?
”Vi saknar verkligen de öppna sociala sammanhangen där varje litet tillfälle, i tex affären, kan bli en spännande konversation eller bekantskap. Folk är mycket mer öppna. I Sverige hälsar man ju inte eller pratar på samma sätt, det är mycket mer stängt. Jag saknar också mångfalden av människor man träffar och sammanhang man rör sig i,” säger hon. Ett sammanhang de definitivt saknar är Svenska Kyrkan i Melbourne.
”Den communityn var så viktig för oss och hur hittar jag en motsvarighet här?” säger Anna.
Vad händer i framtiden, är det Sverige som gäller för er nu?
”Vi är rätt trötta efter det här året så vi kommer definitivt inte flytta inom den närmaste tiden. Men jag känner över lag att det inte är några definitiva beslut. Vi kommer absolut tillbaka till Australien på semester när det går att resa och jag hopas verkligen barnen vill gå i skola och bo i Australien igen. Det är en enorm förmån att ha två hemländer.”
/Tina Zenou