Systrarna Augusta och Lydia var födda på Vannholmen. När deras far dog ”ärvde” systrarna uppdraget att sköta fyrarna på Lekskär, Sälö och Ramholmen.
Arbetet bestod i att tända och släcka fyrarna, putsa speglar och linser och justera lamporna. De skulle klippa vekarna så de inte sotade och fylla på fotogenförråden. Slocknade någon fyr måste de ro ut och få den i drift igen, oavsett väder.
Vannholmetöserna kunde allting som kvinnfolk i skärgården borde kunna och inte nog med det. De kunde allt som tillkom manfolk också.
Deras stuga var ren och pyntad utan och innan. De spann, vävde, stickade och sydde. På holmarna samlade de ejderdun till att göra täcken, dynor och bolstrar. Sådant gick lätt att sälja.
Man var självförsörjande på potatis och köksväxter. De höll sig med får och bränslet bestod av drivved. De fiskade, fångade hummer och sköt sjöfågel. Marstrand växte fram som ett centrum för badsocieteten. Detta gagnade systrarna. Oavsett väder levererade de alltid vad de lovat.
Få människor blir legender under sin livstid men Augusta och Lydia blev det. I över femtio år satte de sin prägel på denna del av skärgården. Evert Taube har i ”Västlig horisont” skildrat hur systrarna kom roende förbi Klöverön.
När den sista gick bort monterades stugan ned och fraktades bort. Huset byggdes upp igen högt uppe på Marstrandsön. Av den ursprungliga byggnaden syns intet.
Källor:
Claes Krantz – Hemma vid havet
Kenneth Gustafson – Strandhugg i Sälöfjorden