Med sig i bagaget bär han många fina minnen från möten med människor, möten som skett både i stunder när livet är som skörast men också i den lilla intima gudstjänsten en torsdagskväll i november.
Efter sin prästvigning 1986, arbetade Anders i Göteborg i församling, på specialtjänster inom skolkyrkan och sjömanskyrkan och därefter några perioder för Försvarsmakten. Arbetet tog honom också till Thailand efter tsunamin 2004. När han kom till Torsby pastorat 2014 hade han precis avslutat sin tredje period i Afghanistan.
Under åren som komminister här arbetade han mycket ute på Marstrand. Och veckomässorna där ute är någonting han alltid kommer bära med sig.
Han berättar: “Föreställ dig en novemberkväll på Marstrand. Klockan närmar sig halv sju. Det är mörkt, rått och lite disigt. Du har ingen vaktmästare på dessa gudstjänster så jag har varit på plats en stund och gjort i ordning inför kvällen. När allt är förberett går jag ut på kyrktrappan och tittar ner mot samhället. Först syns ingen. Sedan dyker någon upp ur mörkret. Och en till. Några fler kommer gående. När gudstjänsten börjar har tio, tolv, kanske femton människor tagit sig hit denna bistra novemberkväll.”
Det är just sådana stunder som Anders bär med sig när han nu ser tillbaka på sina år som präst och kyrkoherde. Den lilla gudstjänsten kan vara minst lika betydelsefull som den stora kyrkoinvigningen med hundratals människor: ”Det lilla sammanhanget är så närvarande och blir så viktigt för de som är där,” säger han.
Anders har en lång prästkarriär bakom sig, men kyrkoherdetiden är relativt kort. Han kunde ha blivit kyrkoherde mycket tidigare, men valde aktivt bort det medan barnen var små. Han ville ge dem möjligheten att växa upp utan en pappa med ett kyrkoherdeuppdrag. Faktum är att han har gått kyrkoherdeutbildningen tre gånger! Första gången tyckte han själv att det var alldeles för tidigt. Efter den andra utbildningen kom tjänstgöringen för Försvarsmakten emellan. När kyrkoherdetjänsten i Torsby pastorat blev ledig 2017 ville han söka den. Men då visade det sig att utbildningen han tidigare gått inte längre gav rätt behörighet i Göteborgs stift. Utbildningen hade förändrats och flyttats till universitetet. Han fick helt enkelt utbilda sig en tredje gång.
2021 tillträdde Anders kyrkoherdetjänsten i dåvarande Torsby pastorat. Han lockades särskilt av att få vara kyrkoherde i ett litet pastorat där pusselbitarna är många och arbetet mångfacetterat. “Det är en jättestor spännvidd med alltifrån kyrkliga handlingar och gudstjänster till arbetsmiljö och fastighets- och kyrkogårdsfrågor,” säger han. När Anders började som kyrkoherde fanns en tydlig målbild för arbetet: En församling med ett arbetslag. “Det är något som vi har försökt arbeta med mycket de senaste åren,” berättar han. Det har hänt en hel del i pastoratet sedan Anders tog över stafettpinnen som kyrkoherde. En väldigt konkret förändring är namnskiftet som trädde i kraft den 1 januari 2026. Tidigare förväxlades pastoratet ofta med Torsby i Värmland, vilket genom åren ledde till en hel del förvirring och felsamtal och -mejl.
Nu senast ser vi tillbaka på den omfattande och unika renovering och restaurering som Torsby kyrka genomgått. Även en solcellspark och en ny ekonomibyggnad finns på resultatsidan.
Men oavsett är det ändå mötet med människor som gjort störst avtryck hos vår avgående kyrkoherde. Särskilt samtalen med anhöriga inför en begravning. Anders ser begravningar som något av det mest meningsfulla med prästyrket. När livet är skört försvinner mycket av det oväsentliga. Verkligheten kommer nära. Och han menar att prästens uppgift är inte alltid att komma med svar utan ibland handlar den främst om att ge någon tid: “Jag tror att man kan göra skillnad genom att ge dig den tid som du behöver.”
När Anders får frågan vad han är mest stolt över är det varken byggnader, solceller eller renoveringar han nämner först:
“Jag är nog mest stolt över att det finns ett stort samförstånd i både kyrkoråd, arbetslag och bland församlingsbor. Ett samförstånd i att det är viktigt att se alla människors lika värde och att acceptera att vem man än är och hur man än är så ska man vara välkommen till kyrkan.”
För Anders handlar kyrkans uppgift om mer än hur pastoratet organiseras. Han ser det som självklart att kyrkan ska vara vänd mot samhället. Relevant. Angelägen. Närvarande i det som händer. Han är stolt över att Marstrand-Torsby pastorat till exempel finns med som självklar aktör på Föreningarnas dag tillsammans med flera andra lokala företagare och föreningar. En annan viktig mötesplats är Noas park, den stora lekplatsen intill Torsby kyrka, dit många barnfamiljer söker sig varje vecka. ”Det var min företrädare som sådde fröet till den utvecklingen och jag tog vid och såg till att den blev verklighet,” berättar Anders.
Ytterligare sätt att vara kyrka precis där människor behöver oss kan vi se nu senast i samband med den tragiska båtolyckan. Lycke kyrka stod öppen och blev en samlingsplats där både sorg och gemenskap blandades. “Jag tror inte att man kan överskatta den betydelse som kyrkan har haft i det läget. Man kan inte göra allting, men man kan göra någonting.” säger Anders.
Han är tacksam över det arbete som hans företrädare gjort och hoppas att hans efterträdare också kommer känna att han bidragit till fortsatt gott arbete framåt.
Ett par konkreta saker ville Anders gå i mål med innan han var redo för pension: att nå 40 år som präst och att få vara med när Torsby kyrka öppnade igen. Nu när båda är uppnådda känner han sig redo att lämna över stafettpinnen. Men inte helt utan vemod och saknad. “Det jag kommer sakna mest är nog gemenskapen med kollegorna runt fikabordet,” säger han.
Anders yrkesliv har fört med sig många upplevelser som andra bara får en glimt av från nyhetssändningarna på TV. Att på nära håll möta människor i nöd, krig och svält. Att vara en av prästerna på plats i Thailand i samband med tsunamin 2004. Vad gör det med en som människa, som präst? Anders funderar en stund och säger sedan: ”Tvärsäkerheten kanske inte alltid är så stor. För det är så mycket som jag inte vet. Och livet ser så olika ut.”
Den blivande pensionären är inte särskilt orolig för hur dagarna ska fyllas framöver. Det kommer troligen bli många timmar hemma i snickeriet. Han tycker om att arbeta med händerna och har alltid något projekt igång – det kan till exempel vara att lägga nya golv i huset eller som nu närmast: renovera växthuset.
Men först väntar en sista predikan söndag 30 augusti kl. 11.00 i Torsby kyrka. Temat för den söndagen är Medmänniskan. Texten är kort, nog den kortaste bibeltexten att predika över: Allt vad ni vill att människor ska göra för er ska ni också göra för dem.
För Anders handlar orden om att börja med sig själv:
“Hur vill jag bli bemött? Hur vill jag att någon ska se på mig? Och om det är den måttstock jag använder för andra människor – vad händer då? Då kanske man kan ana lite av himmelriket på jorden.”
Text: Åsa Westerstad