Olle Liljefors, präst i Maria Magdalena församling från januari 2022
Att bära Gud
Han var alldeles för ung för att vara änkling. Nu är allt bara mörker och ångest, sa han och stirrade på den släckta adventsljusstaken på köksbordet. Han berättade om alla fina minnen och om allt det svåra, om sorgen och saknaden. Jag satt bara tyst och lyssnade, det var det enda jag förmådde.
För många år sedan hade jag en tanke om att jag som erfaren präst en dag skulle vara stark och tjockhudad. Jag skulle säga tröstande, självsäkra ord. Det har blivit precis tvärtom. Inför sorgen är jag hudlös. Jag har inga ord längre, inga svar, jag har tystnat. Det enda jag kan erbjuda är mitt lyssnande, min uppmärksamhet, mina tårar. När jag själv har gått genom mörker så har människor gjort likadant för mig.
De har funnits där, gått en bit vid min sida, lyssnat och varit närvarande. Nu försöker jag göra likadant.
En ung kvinna som dog i nazisternas koncentrationsläger, Etty Hillesum, skrev i sin dagbok att det är vi som måste bevara, bära och skydda Gud i världens mörker: ”Jag ber inte längre om Guds hjälp, utan om att hjälpa Gud.” Det är varje människas möjlighet. Julnattens Gud är ett värnlöst, nyfött barn, en flämtande låga i mörkret. Liksom Maria får vi föda fram Gud i natten. Vi får bära Gud till den som vandrar i mörkret. Vi får varsamt skydda den flämtande lågan. Vi får förmedla det flera tusen år gamla hopp som profeten berättar om i bibeltexten vi läser varje julnatt: Natten ska vika där ångest nu råder. Det folk som vandrar i mörkret ser ett stort ljus, över dem som bor i mörkrets land strålar ljuset fram.
Änklingen tystnar, jag torkar mina tårar. Det mörknar ute och jag tänder de fyra adventsljusen. Vi sitter tysta vid bordet, omslutna av ljusets milda sken. Det finns inga ord, men vi ska skydda den flämtande lågan tills orden blir verklighet: Natten ska vika där ångest nu råder.
Med önskan om en god jul med mycket ljus och värme.