Inför domsöndagen, vaksamhet och väntan
Jag lyssnade på Allvarligt talat där Andrev Valden svarade på frågan om kärleken till ett barn måste innebära en sådan våldsam oro? Valdens svar på frågan var ja - det måste den! Han beskriver hur han flera gånger varje natt lät fukta sitt finger för att föra det till den nyföddas lilla mun, andas han? Hur han fortfarande idag går in till tonåringens rum på natten. Andas han?
Och jag tänker att den stora kärleken i livet. Den innebär vaksamhet. Den innebär väntan. På nästa andetag och på liv.
Valden använder bilden av seriekopplade hjärtan och jag tänker att det är vad kärlek kan innebära. Om den så är till ett barn, till en annan människa, till skapelsen eller till Gud.
Innan man hänger sig till den sortens kärlek har man bara sitt eget hjärta att ta hand om; glädjas åt när det slår, träna, vara uppmärksam på. Men i kärleken till ett annat Du blir hjärtat seriekopplat. Det betyder att det finns andra hjärtan att sörja för och bry sig om. För att det plötsligt har med ditt hjärta att göra, vad som händer med den andra.
Därför är kärlek aldrig bara lättsamt och enkelt, kan aldrig tas med en klackspark eller förminskas. Istället är kärlek vidunderligt och stort och olidligt.
Och när jag läser texterna som hör samman med tiden innan domsöndagen. När jag närmar mig begrepp som vaksamhet och väntan. Då tänker jag på kärleken. Den som är både störst av allt och skör som det pickande lilla hjärtat hos ett nyfött barn.
Det fanns en tid, en ung tro hos mig, som inte stod ut med stränghet. Som ville undvika uppmanande ord. Som inte riktigt stod ut med allvaret som kärleken också innebär. Det var som att jag snabbt ville gå igenom det som var uppfodrande eller krävande för att få landa i det mjuka och vänliga.
Idag tycker jag att livets erfarenheter har lärt mig att våra hjärtan är seriekopplade och att det är en lika stor välsignelse som det kan vara en börda. Men att det ändå inte finns någon annan väg att gå än kärlekens.
Tänk om det var så i begynnelsen, när jorden låg öde och tom, tänk om Gud höll andan inför sitt skapelseverk, förde ett fuktat finger till sin mänsklighet, med all kärlek och all oro som det kan innebära. Och hur Gud jublade när liv strömmade fram. För att lika snabbt börja oroa sig igen, gång på gång föra sitt finger nära oss. Det kan vara den varsamheten som domsöndagens bibeltexter vädjar till oss att leva nära i våra liv.
Jag vill bära med mig det som en andlig övning - att seriekoppla mitt hjärta med en hel mänsklighet. Att vara uppmärksam på jordens alla andetag. Om det får vi be om i tiden innan Domsöndagen.