Dagens texter stiger ur konflikt, ur samtal och förvirring. Så såg det ut i kyrkans första dagar. Så ser det ut idag. Och hur utmanande det än kan vara så är det kanske just som det skall! Kyrkan som ett sammanhang som genom sin känslighet inför själens ovissheter, trons kraft i våra liv och dess smärtpunkter; ska fortsätta att välkomna konflikter, samtal och förvirring. Hur skulle vi annars ställa oss inför livets stora mysterium och där kunna förbli? Hur skulle våra olikheter och den mångfald av Gudsbilder och erfarenhet som den utgör annars kunna stiga som en lovsång till Gud - en lovsång som bara Gud kan sjunga - men vi kan ana.
För nog är vår tids fallgropar snarare det motsatta? De små sammanslutningarna där man är helt och fullt överens - en sekterism där motståndaren finns någonstans utanför. Eller individualism. Där mitt jag egentligen aldrig utsätts för ett annat Du och där förblir…ensamt. Nej! Då bråkar vi väl hellre lite grann. Om allt det där som faktiskt betyder något. Om livets innersta och yttersta ting - som vi i slutändan inte äger svaret på - någon ända av oss.
Det glesnar omkring oss. Så säger statsvetaren Robert Putnam. Den moderna människan är en ensam människa.
Vi kan lyfta in och hantera Putnams idéer i ett rum som har att förvalta gemenskap och olikheter. Ett rum, likt detta, som uppstod till följd av en samling människor som tillsammans fick uppleva någonting stort och omvälvande. Som där emellan hade konflikter, samtalade, var förvirrade, bad, delade måltidsgemenskap och samlades, trots att det var besvärligt.
Putnam skriver om behovet idag av ett starkt civilsamhälle och sunda religiösa organisationer. Han visar på samband mellan deltagandet i kyrkokörer och en starkare demokrati redan under medeltiden. Han menar att stabila demokratier, att fred, alltid börjar i ett litet jag och att det jaget är beroende av gemenskap i olika former.
Ibland förvirrar vi gemenskap med harmoni. Jag upplevde det som befriande när jag förstod att den förväntan ska vi aldrig ha- det är en chimär. Livet på jorden är inte harmoni - annat än i små, små stunder, kanske likt den de får uppleva under pingstundret. Samtidigt är vår längtan efter sådana erfarenheter stor. Tillfällen då livet faller på plats, då vi får hitta hem eller vara med om någonting omvälvande.
Jag har många sådana erfarenheter från kyrkans liv. Det där som sker när språk flätas samman och nya vägar får upptäckas. Det kan vara konfirmandgruppens snubblande ovana in i Vår Fader som efter några veckor har blivit till en rungande självsäker bön. Eller alla de samtal som kan leda till aha-upplevelser. Får uppståndelsen fortsätta vara ett mysterium. Wow. Behöver jag inte begripa Sakramenten med mitt förnuft? Ååå. Är Bibeln 77 olika böcker skrivna under lång tid av olika författare med olika trosuppfattningar. Då kanske jag också får plats här i kyrkan? Eller kan min längtan efter gemenskap eller min vilsenhet vara nog för att få samlas här? Ja, då ryms jag. Eller min skam och min trasighet - är gud också där. Då kan jag andas ut.
Idag läser vi ur Jesaja. Namnet Jesaja kommer från hebreiskans substantiv för räddning som i sin verbform blir Gud räddar. Det är också ordet bakom arameiskans Jeshua som är Jesus riktiga namn. Det gör detta till Bibelns kanske vanligaste Gudsbild: en Gud som räddar. En Gud som kan beröra och komma nära - till en vardag av vilsenhet, konflikt och samtal, där kan uppenbarelse också ske.
För nog glesnade det även runt dem; profeterna och apostlarna. Och nog upplevde även dem existentiell ensamhet.
Titeln på en av Putnams böcker är ”Bowling alone”. Den handlar om att vi i glesnande tider inte bowlar ihop längre. Det här var en studie i USA där bowling har varit symbolen för socialisering av olika slag. Istället är det nu vanligare att det sker i ensamhet. Och jag ser framför mig hur det där hårda klotet på den blanka banan träffar käglorna i en perfekt strike och gruppens jubel uteblir. Eller hur rännans missnöje tar sig in i - ja i den egna tystnaden. Hur samtalet om strategier eller nästa omgång eller klotbyte aldrig blir av. Den ensamma bowlaren. En ganska tung bild av vår samtid.
I dagens episteltext tar de sig till det gemensamma utifrån den egna ensamheten och vilsenheten. Där krockar språk och kulturer, säkert inre och yttre liv. Men där sker också sammanflätningar och uppenbarelser. Där uppstår förtroende över tid. Där sker förvandling genom meningsskiljaktigheter, olikheter och vardag.
När jag kom till församlingen som ung fanns en mängd olika språk - ursäkta schablonerna. Här fanns den enkla Jesus-i-sandaler-tron. Den filosofiskt, existentiellt svårmodiga tron, som i slutändan knappt kan formulera någonting alls och heller inte ska göra det. Här fanns den socialt inriktade, politiska tron. Den gammalmodiga, konservativa. Den karismatiska. Den med dåligt självförtroende, den pösigt självgoda. Men vi sjöng psalmer, bad, serverade sopplunch, bråkade och blev sams. Och fick emellanåt, på våra olika sätt, vara med om gudomlig närvaro - om räddning.
”Är någon törstig - så kom till mig och drick. Den som tror på mig, ur hans inre skall flyta strömmar av levande vatten”. Att komma till Honom kan vara att leva nära Människan - människorna. Med allt vad det innebär av dissonans. Men just där kan vi få fatt i någonting som blir levande just av att få slungas och prövas tillsammans med andra. Som aldrig behöver bli en egen, uttorkad göl. Istället i rörelse, i möte, i längtan - och där flyter strömmar av levande vatten.
Dagens texter stiger ur konflikt, samtal och förvirring. Så såg det ut i kyrkans första dagar. Så ser det ut idag. Och hur utmanande det än kan vara så är det kanske just som det skall! Ett sammanhang som ska vara känsligt inför själens ovissheter, trons kraft och smärtpunkter. Hur skulle vi annars ställa oss inför livets stora mysterium och där kunna förbli? Hur skulle våra olikheter och den mångfald av Gudsbilder och erfarenheter som den utgör - annars kunna stiga som en lovsång till Gud - en lovsång som bara Gud kan sjunga – men vi kan ana.