I vårt samhälle ställs det höga krav på oss. Vi har höga krav på att vi skall hålla ihop oss, hålla ihop vardagen med aktiviteter, arbete, relationer, och dessutom gärna le när vi gör det. Och ändå kommer sorgen till oss alla.
Den här dagen vill vi ägna åt vad sorg är. Vad gör den med oss, vad händer i kroppen? I själen?
Förr ”hade” man sorg synligt, som ett band på armen eller svarta kläder. Nuförtiden förväntas vi ofta komma över stora livskriser snabbt, och ”gå vidare”. Många vi möter i sorgegrupper nämner att deras omgivning har börjat säga till dem efter ca sex månader att jamen, nu får du gå vidare. Livet fortsätter. De som skiljer sig, oavsett hur svårt och smärtsamt det kan ha varit, de ges inte utrymme till sorg alls. Vi pratar inte heller om andra typer av sorg, eller andra kriser och händelser som ger sorg. Som att efter en utmattning inte känna igen sig själv. Som att känna att man ”slösat bort” år av sitt liv i missbruk eller en relation som inte blev som man önskade. Som att inse att tiden för att göra vissa saker, leva ut vissa drömmar, har runnit ut.
Vid detta tillfälle pratar vi om de saker som är gemensamma för all sorg: känslan av saknad och förlust, kanske av svek och ilska, av besvikelse, men fokus är framför allt hur vi kommer igenom sorgen. Hur går vi framåt när livet inte alls blir som vi tänkt oss? När alla drömmar och allt hopp går i kras, när vi inte vet vilka vi är längre? Vad gör man då?
Vi pratar också om vårt samhälles fokus på förändring. Blir det ”bättre”? Går allting ”över med tiden”? Kan man ”gå vidare”? Och hur gör man i så fall det? Vad händer med oss om vi istället kan nå acceptans eller åtminstone försoning med hur saker är just nu? Blir man sig själv, som vanligt, efter en stor sorg?
Och var får sorgen plats?
Anmälan senast 4 mars till Stellan Ponnert.
