Tänkvärt...

Ett sommarkåseri om vänskap, av Dan Ekström

Vänskapens  ur ett natyrlyriskt perspektiv

Vem är min vän, vad är vänskap, vad betyder vänskapen och vad är det som skiljer vänskapen från det vi kallar bekantskap. Går det överhuvud taget att med ord förklara vad verklig vänskap är. 

Den grekiske filosofen Aristoteles tog upp frågan redan 350 f. Kr. så man kan nog säga att vänskapen som filosofiskt tema har pågått ganska länge. 

Vem som är vän beror naturligtvis på vem man frågar eftersom vi har olika syn på vänskap. En vän kan vara en person som får mig att må bra, någon att hitta på roliga saker med, någon jag litar på, eller som lyssnar och tröstar när man är ledsen.

Att vänskap är en social relation där båda parter hyser ömsesidig respekt och förtroende för varandra är vi nog överens om, men sen blir det svårare att förklara. För att inte tala om när vänskap och kärlek skall kopplas samman.

När man står på ålderdomsens tröskel tror jag man tar kärlekens vänskap på större allvar. Det är viktigt att vara tillsammans och då blir vänskap och kärlek kanske den finaste av alla relationer.

Den vänskap jag syftar på är väldigt svår att med ord förklara och därför får jag ta naturen till hjälp för att beskriva den känsla jag känner när jag närmar mig denna typ av vänskap.

Vänskap är som en stilla sjö i en skog av tystnad, där varje våg är en viskning av förtroende och varje skugga en förankrad trygghet.

Vänskap är som när solens milda strålar bryter genom lövverket och värmer vår själ och fyller våra hjärtan med ljus.

I vänskapens rike växer blommor av förtrolighet och träd av gemensamma minnen, och dess rötter sträcker sig djupt in i jordens näringsrika mylla av förståelse och kärlek.

Vänskap är ett osynligt band som väver våra liv samman, starkare än tidens gång och kraftfullare än avståndets avstånd.

Den är som morgondimman över ängarna, mjuk och omslutande, men ändå så fylld av en outgrundlig kraft, som bara den djupaste förbindelse kan erbjuda.

Verklig vänskap är när två själar möts i en tyst samstämmighet, när orden inte längre behövs, det är hjärtats språk som talar.

Djup vänskap är både fysisk och mental och den kräver något av mig. Jag kan inte lita på att min vänskap når en mottagare om jag inte själv aktiverar den.

Rätt ofta tänker jag på vad som betyder något för mig i livets blå timme.
Svaret landar oftast i vänskapens landskap.

Vänskapshälsningar
Dan 

*****************************
*****************************

Sjökaptenen

En natt på sjön såg en kapten ett ljus som blinkade från ett annat skepp.
Han bad sin signalman att skicka ett morsemeddelande som löd:
- Ändra er kurs 10 grader öster.

Direkt kom ett meddelande tillbaka som löd:
- Ändra er kurs 10 grader väster.

Kaptenen blev rasande och sa till telegrafisten att sända följande meddelande:
- Jag är en högt rankad kapten och van att man lyder mina order. Ändra er kurs 10 grader öst.

Meddelandet som kom tillbaka löd:
Jag är en aktad sjöman som vet vad jag gör. Ändra er kurs 10 grader väst.

Nu var kaptenen alldeles röd i ansiktet och skrek till telegrafisten att meddela:
- Jag sa ju åt er att ändra kurs öster ut. Jag befinner mig ombord på ett krigsskepp.

Till detta kom svaret:
- Och jag säger åt er att ändra kurs väster ut. Jag är en fyr.

*******************
*******************

En natt hade en man en dröm.
Han drömde att han gick längs en strand tillsammans med Gud.
Från himlen glimtade olika scener ur hans liv och varje glimt lämnade två par fotspår i sanden, hans egna och Guds fotspår.

När sista glimten hade passerat tittade han bakåt för att se fotspåren i sanden.
De följde parallellt längs med stranden, utom vid några tillfällen då endast ett par fotspår syntes. Mannen noterade att detta skedde under de jobbigaste och mest krävande perioderna av hans liv.

Mannen kände sig aningen besviken och frågade Gud varför han låtit honom gå ensam under de svåraste perioderna av livet.

Gud svarade:
- Kära barn, det var då jag bar dig.

Känn ingen oro. Tro på Gud och tro på mig, säger Jesus i Joh. 14:1

***************************
***************************

Om att aldrig ge upp (en skröna)

Det var två grodor som föll ner i en skål med grädde. Först kändes det härligt att njuta av den goda grädden. De sprattlade och simmade och försökte slutligen hoppa ur kålen utan att lyckas. Efter en stund började de tappa modet och den ena grodan gav plötsligt upp och sjönk till botten. Den andra grodan fortsatte dock frenetiskt med sitt simmande och sprattlande för att kunna ta sig ur skålen.

Efter en stund märkte grodan hur det började bli trögare att simma men gav ändå inte upp. Till slut kunde den äntligen få fäste för att hoppa upp till kanten.
Grädden hade förvandlats till smör...

***********************
***********************

Visst kan man hjälpa Gud (en skröna)

En ung kvinna var uppfylld av sin gudstro och litade helt på att Gud skulle hjälpa henne. Hon hade det nämligen ganska knapert och tänkte att hon kunde bli rik genom lotto.
Hon bad därför Gud att han skulle göra henne till lottovinnare. 
Hon bad och bad, kväll efter kväll och åren gick och till slut dog kvinnan utan att ha vunnit en enda krona.

Hon fick träffa sin skapare och frågade modstulet varför hon aldrig fått vinna på lotto.
Gud svarade:

- Du köpte ju aldrig någon lott!

*********************************
*********************************

Du kan inte hindra sorgels fåglar att flyga över ditt huvud,
men du kan hindra dem att bygga bo i ditt hår.
Kinesiskt ordspråk

Det berättas om en snickare som hjälpte en äldre kvinna att restaurera ett gammalt hus. Första veckan gick det mesta fel och när han skulle åka hem på fredagen startade inte hans bil. Den äldre damen erbjöd sig att köra hem honom.
När de kom hem fråga snickaren om hon ville följa med in och hälsa på hans familj. 

När de hade gått en bit uppför gången till huset stannade mannen till en kort stund vid ett träd. Därefter var det som om han helt förvandlades och han gick glatt mot dörren, kramade sina barn och kysste älskvärt sin fru.

När damen skulle åka tillbaka följde snickaren henne ut. Vid trädet stannade hon och sa: Ursäkta att jag frågar - Men vad var det du gjorde vid trädet eftersom dina bekymmer plötsligt försvann?

Snickaren log förläget och sa - Det är mitt promlemträd, för även om jag har bekymmer på jobbet så tycker jag inte det hör hemma hos mina barn och min fru. Jag hänger helt enkelt upp mina problem bildligt sagt, på grenarna och plockar ner dom nästa dag.

Det lustiga är att när jag plockar ner problemen är de inte alls lika många som när jag hängde upp dem kvällen innan.

Läs 1 Petr. 5:
...Och kasta alla era bekymmer på honom, ty han har omsorg om er...

****************************
****************************

Kyndelsmässodagen.  
Jesus föräldrar bar fram honom i templet. 
I kyrkorna förr bar man fram alla ljus för att välsigna dem,
man firar ljuset, världens ljus. 

Så kommer jag att tänka på alla dem som inte ser något ljus i sin tillvaro, där ångesten ständigt knackar på, där man tappat hoppet om morgondagen, där hopplösheten slagit ner sina bopålar. Vad säger man då?
Kanske ingenting. Man bara sitter där bredvid eller skriver små sms hela tiden, ringer, pratar och aldrig ger upp på den som inte orkar.

Ibland är det vi, du och jag som måste komma bärandes på ljuset, som Maria och Josef, för att ge hopp. Vi får bära för dem som inte orkar. Vi får berätta om det ljus som finns där, lite längre fram i tunneln.

Vi får bära evangelium, du och jag, även om vi är helt vanliga människor med våra tillkortakommanden. Vi får spana efter ljuset för de som inte orkar.

Carin Saracco, volontär präst och fd kyrkoherde

***********************
***********************

Att bli rik

När Thomas Jefferson blev president i USA, (deras tredje president 1801-1809) så ville han uttryckte en vilja att USA skulle bli rikare.
Som en del av den ambitionen vill presidenten inspirera folket till att börja byta kunskap istället för pengar. 

Ha sa vid ett tillfälle:

”Om två män har varsin dollar och byter sedlar med varandra, så går de därifrån med exakt samma resultat som innan de träffades.

Om de däremot har varsin idé och byter dessa med varandra, så går båda från mötet med två idéer var, vilket är dubbelt så mycket som de  hade innan.

Sensmoralen - Låt oss bli rikare genom att byta idéer.

*********************
*********************

text, av f d kyrkoherde Carin Saracco. 
Betraktelse inför andra söndagen efter trettondagen 

Jag har avslutat en uppsats om spanska inkvisitionen på Mallorca. 
När jag vandrar genom gamla stan i Palma, tittar på de olika husen, känner lukterna i de smala gränderna, drabbas av det magnifika i katedralens storhet, så kan jag samtidigt rysa i själen när jag tänker på all den ondska som samtidigt sipprat in i husen genom århundradena. 

Inkvisitionen skapade sin makt genom rädsla och fruktan. De skapade splittring mellan vi och dem. De som inte ville konvertera till kristendomen drev man ut och de som konverterade möttes av skepticism från de äldre kristna. Man var tvungen att kunna bevisa att ens familj var kristen i fem generationer, i fem led.

Vi kanske ryser inför detta idag och påminns om nazisterna i Tyskland under andra världskriget. Men det kanske inte är någon skillnad idag? Vem får vara med och inte, vem får räkna sig till oss och vem förskjuter vi, visar på porten?

När jag har konfirmander så brukar jag fråga:"Vad skulle Jesus gjort?".
I kommande söndags text möter vi Jesus mitt på dagen, i den stekande hettan då alla sökte skydd inomhus och absolut inte hämtade vatten vid en brunn. Ja, om man inte ville smyga ut obemärkt och tillhörde de som inte fick vara med. Jesus sätter sig ner vid en brunn och en samarisk kvinna kommer smygandes för att hämta vatten. Jesus ber henne att ge honom vatten. Inte konstigt tänker kanske du, hon hade hjälpmedel och inte han. Men han bryter mot många tabun; hon är samarier och inte jude, hon är kvinna får inte tilltalas av en främmande man, hon är inte där med andra kvinnor och vi får reda på att hon haft många män, så kanske hon är prostituerad. Men Jesus ser människan, inget annat.

Spanska inkvisitionen hade bränt henne i Jesu namn. Men jag tänker att Jesus verkligen visar oss hur vi ska se på andra människor. Vi ska liksom se på dem i jämnhöjd med oss själva utan att döma, med "Jesus-glasögon".

Jag tror att jag ska ta på mig dessa glasögon idag och ge mig ut för att se om tillvaron blir annorlunda, lite bättre, lite roligare och framförallt snällare.

Carin Saracco

*********************
*********************

Att tro eller att veta

Det var en ung präst som fick följa med två äldre präster ut på sjön för att meta.
Efter ett tag tog masken slut och den ena av de äldre reste sig, tog ett kliv över relingen och började gå den lilla korta sträckan in mot land.

Den unge prästen trodde inte sina ögon. Han såg sin mentor gå på vattnet.
Den gamle kom tillbaka samma väg och de fortsatte meta.

Efter ytterligare nån timma var masken slut och den andre av de två gamla erbjöd sig att hämta mer mask och till den unge prästens förvåning ser han med beundran hur också denne lämnar båten och går in mot land.

När masken återigen tagit slut reser sig den unga prästen upp och med nyvunnet mod tar han ett raskt kliv över relingen, men faller pladask i vattnet.

En av de äldre lutar sig ut över relingen och säger:

Min son, det är bra att du har en stark tro, men i det här fallet är det nog bättre att veta var stenarna ligger...

****************************
****************************

av Carin Saracco
Trettondag jul handlar om när de vise männen från de olika delarna av världen letade sig fram med hjälp av stjärnan för att finna den nyfödde kungen. De nådde fram.

Men det finns en legend om att det fanns en fjärde vis man, Artaban. Han hade sålt allt han ägde och köpte tre ädelstenar för att ge som gåva till den nyfödde konungen. Men på sin väg för att möta upp de andra vise männen så stötte han på en sårad man vid vägkanten som blivit nedslagen av rövare.
Artaban använde sin första sten för att bekosta en värdshusvärd att ta hand om den sårade. Artaban kom på efterkälken och när han tillslut kom fram till Betlehem fanns det inget barn längre där men fullt av förtvivlade mödrar som försökte rädda sina nyfödda undan Herodes soldater.
När en soldat kom fram till en kvinna för att rycka barnet ur hennes famn så agerade Artaban snabbt och erbjöd sin andra sten i utbyte. Så gav sig Artaban vidare för att leta efter den nyfödde konungen.
Hans letande tog honom till Egypten. Hans letande höll på i trettio år tills han en dag kom till Jerusalem eftersom ryktet hade sagt att konungen befann sig i staden. Och med sin enda sten kvar i sin ficka så sökte han i staden.
Där stötte han på en fattig flicka vars familj skulle sälja henne som slav. Med sin sista sten köpte Artaban henne fri. Nu fanns det inga ädelstenar kvar att ge till konungen.

Plötsligt fick han höra om avrättningen av någon som kallades för Messias. Artaban skyndade sig dit. Han fann den kung han sökt. Inga ädelstenar kvar att ge, men något betydligt finare och mer värdefullt; kärleken till sin nästa.

Vi kanske också följer stjärnor ibland, men Artaban kan påminna oss om att stanna upp och se runt omkring oss. Livet är här och nu. 

*******************
*******************

I ett fattigkvarter passerade en person en liten pojk, som satt med nersänkt huvud och såg hungrig ut. På en lapp framför pojken kunde man läsa ”Hjälp mig och min bror med mat”

Personen mådde dåligt av det den såg och suckade uppgivet med en bön till Gud...

”Hur kan du tillåta det här? Varför gör du inget”?

En lång tystnad rådde, sedan hördes en röst som sa:
-Jag har verkligen gjort något. Jag har skapat dig.

********************
********************

Konsten att planera
Under ett föredrag om konsten att planera hade föreläsaren med sig en hink som han fyllde med stenar. Sen frågade han om om hinken var full. Alla svarade ja.

Då tog han upp en näve grus och lyckades fylla igen håligheterna mellan de stora stenarna.
Är hinken full nu? Ja svarade alla.
Föreläsaren tog då fram en skopa med fin sand och fyllde hinken ytterligare.

Är hinken full nu? Då var svaret lite mer tveksamt eftersom lyssnarna anade en ny överraskning och mycket riktigt, det gick att också hälla vatten i hinken.

Vad är sensmoralen i denna demonstration frågade föreläsaren.

Hur mycket man än planerar, kan man alltid pressa in lite till, svarade en i publiken.
Kanske det sa föreläsaren, men jag menar,  att om man inte lägger dit de stora stenarna först, utan börjar med en massa småsaker, så får de stora ”frågorna” aldrig plats.

**********************

**********************

Inför det nya året,
av Carin Saracco
Nyåret är ingen kyrklig helg, men ändå så nära det kyrkliga.En ny chans, en ny möjlighet, allt kan ställas till rätta och man kan gå fri in i det nya. Då kanske du tänker att kyrkan är väl bra mossig och inte alls tillhör framtiden och det nya. Jag kommer att tänka på min farmors stora varma famn som luktade nybakade bullar. Hon var inte piffig och modern, med ena foten in i framtiden, utan hon var den trygghet som alltid varit. En famn som omfamnade en oavsett hur man varit. En kram. Ett leende och en knuff ut i verkligheten. Det är kyrkan för mig. Den behöver inte vara modern och alltid hänga med i det nyaste, men den behöver vara fylld av kärlek och vara en plats dit man kan komma med allt sitt trasiga för att få en famn att bara vara i. Världen utanför är så hård, kräver framgång och pengar, kräver perfektion och ständigt nya mål att uppnå. Jag vill bara ha en plats som är som farmors famn som tror på mig och ger mig en ny chans att leva mitt liv. 

**************
**************

Tankar i juletid
av Carin Saracco
Om universums heligaste kraft, den där kraften som får kvantfysiker att häpna, skulle visa sig för oss människor så kanske vi tänker att det borde bli något storslaget och mäktigt. I kyrkan tror vi nämligen att detta storslagna en gång hänt för några tusen år sedan. Det var inte i mäktiga och dundrande vulkanutbrott eller i överflöd av rikedom som det skedde, utan i ett nyfött litet barn, helt beroende av människors kärlek och omsorg. Modigt med tanke på att människornas värld inte alltid är nådig.
Elmer Diktonius fångade denna utsatthet i sin dikt Barn i stjärnljus

Det finns ett barn,
ett nyfött barn -
ett rosenrött nyfött barn.

Och barnet kvider -
det gör alla barn.
Och modren för barnet till sitt bröst:
då tystnar det.
Så gör alla mänskobarn.

Och taket är ej alltför tätt -
det är ej alla tak.
Och stjärnan sticker
silvernosen genom springan,
och söker sig till den lilles huvud:
stjärnor tycker om barn.

Och modern blickar mot stjärnan
och förstår -
alla mödrar förstår.
Och trycker lillungen skrämd
till sitt bröst -
men barnet diar lugnt i stjärnljus:
alla barn diar i stjärnljus.

Det vet ännu intet om korset:
det vet inget barn.

*******
*******

I adventtid
av Carin Saracco
När jag var liten så byggde jag alltid ihop adventskyrkan med min mormor. Sen ställde vi den i hennes vardagsrumsfönster med bomull runtomkring, prydd med tomtar och flugsvampar. När mörkret föll så tände vi lampan inne i kyrkan och igenom de oranga cellofan fönstren strömmade ljuset ut och föll på den vita bomullen.

Jag försökte kika in i kyrkan och fantiserade om vilka som kunde tänkas sitta där. Jag visste verkligen inte, för i min familj gick vi aldrig i kyrkan. Men det gjorde inget för vi //tände adventsstjärnan, kyrkan lyste i vardagsrummet och på mormors handbroderade midnattsblå duk stod det: ”Nu tändas tusen juleljus”. Det är det som är jul. 

Julen når utanför murar och når innanför, in i våra hjärtan. Det behöver inte vara överflöd för att fira jul. Ett litet stall och en fattig måltid av lite vin och bröd räcker för att himlen ska bryta igenom och ge oss hopp om att livet och kärleken segrar.
Och stjärnorna på himmelen och i våra fönster viskar att allt kommer att bli bra.